SE BCH SE LCH SE VCH Tollarbos Java af Fabian
Java kom in i mitt liv som min andra hund. Hon föddes 1997 hos Louise i Stockholm, på Tollarbos kennel.
Med Java kunde jag hålla igång hur mycket som helst! Vi tränade mycket olika saker och på det sättet blev det aldrig enformigt eller tråkigt. Java hade inga som helst problem att träna spår ena dagen, viltspår andra och sen kanske träna sök på kvällen.
Vi började vår tävlingskarriär som ett mycket oerfaret ekipage. Vi tävlade lydnadsklass I när Java var 10 månader. Vi hade höga poäng på det mesta. Tävlingen höll till i ett ridhus och när det var dags för platsliggning åt Java hästbajs. Konstant i två minuter! Stående! Till och med jag kunde räkna ut att det blev en rejäl nolla på det momentet. Men det var inte det värsta… Jag fick henne inte till mig! Hon sprang runt, runt med en hästbajsboll i munnen. Jätteglad! Just då var jag inte så munter men idag kan jag skratta gott åt det. Efter några tävlingar hade vi dock vårt första pris.
Vi var uppflyttade till lydnadsklass elit när Java var 1,5 år. Väl där stannade vi ett tag. Men championatet kom så småningom.
När jag började med det här med hund och blev en så kallad hundidiot hade jag bestämt mig för att ALDRIG hålla på med bruks. Det var bara gamla gubbar med schäfer som höll på med sånt (vilket jag snart insåg att det inte stämde). Men jag började snegla mer och mer åt det hållet. Java var en naturbegåvning när det gällde spår och var i princip ”självlärd” om man nu kan kalla det så…?! Hur som helst så startade vi så småningom appell klass spår. Vi vann den tävlingen och jag fick blodad tand! Vi tog det ganska lugnt i bruks och tävlade en gång i varje klass. En gång per år. Väl i elit tog det 4 tävlingar så hade vi vårt brukschampionat. Brukset stannade vi i. Vi tyckte båda det var kul.
Viltspår var också något vi sysslade med. De sista två åren var vi med i ett jaktlag som eftersöksekipage. Vi behövde aldrig gå ut på skarpt eftersök men spårade ändå några gånger på redan skjuten älg för att få träna. Java gick som ledhund en gång och spårade fram älgen som skytten sedan sköt. Det var kul att se att hon kunde lösa uppgiften trots att inget blod eller skottplats fanns.
När Java vid fyra års ålder var SLCH, SBCH och SVCH stagnerade vårt tävlande något. Jag hade uppnått mina mål med råge. Så småningom blev det dock fart på oss igen och vi lyckades knipa några cert till i elit spår. Vi började träna en hel del rapport och sök. Vi tävlade rapport en gång men det blev totalt misslyckat! Java gick inte ens första sträckan.
Att ha hund och träna innebär ju oftast många goda vänner. Jag fick under de senare åren riktigt härliga, mysiga jaktträningskompisar och med det kom suget på att träna jakt. Vi lyckades starta på två Working tests och ett officiellt jaktprov. Jag var jättenöjd för vi gick i alla fall till pris. Kanske inte så vanligt att debutera i jakt vid åtta års ålder, men det gick det med….
En måndag i oktober 2005 fick så Java somna in. Blott åtta år och nio månader gammal hade hon gått från en helt pigg, frisk hund till att ha tumörer i lungorna. Det gick fort… Alldeles för fort… Det var med sorg i hjärtat jag tog farväl av min älskade hund.
Sov gott Java! Jag glömmer dig aldrig! En del av mitt hjärta följde med dig till Regnbågens Bro.
LP1 Corleo’s Sosoori
Soori är min första hund. Hon kom in som en virvelvind i mitt liv 1995. Jag bestämde mig för att köpa hund när jag efter över 10 år slutade med mitt dåvarande största intresse – hästar.
Att det blev just en Rhodesian Ridgeback var nog lite av en slump. Efter att ha tittat på både labrador, flat coated och en del andra raser fick jag upp ögonen för RR hos en kompis släkting som pratade sig varm om rasen. Jag ringde en del uppfödare, träffade en hel del olika hundar och sen var jag fast! Det var en RR jag skulle ha!
Soori har varit min ”försökshund” och ”utbildningshund” och har fått träna i princip allt. På den tiden var det inte vanligt att tävla med en RR så många höjde på ögonbrynen när vi kom in på tävlingsplanen.
Vår tävlingskarriär var ganska krokig i början. Jag var ovan och kunde nog inte riktigt ge rätt signaler till Soori. Vi lyckades i alla fall få LP1, första pris i lydnadsklass II och vi tävlade ett par gånger i klass III med andra-och tredje pris som följd.
Soori hade ett ganska kraftigt överbett och därför har jag inte ställt ut henne mer än några få gånger när hon var yngre. Därför har hon inte kunnat få den officiella titeln SVCH men hon har tre första pris i öppen klass viltspår inklusive HP, så i mina ögon är hon ändå en viltspårchampion!
Vi har tränat mycket sök, något som Soori ÄLSKADE. Hon var duktig på det och det är synd att vi inte lagt ner mer tid på det så vi har kunnat tävla i den grenen.
Soori gjorde debut i bruks (appellklass spår) vid 9 års ålder. Vi vann klassen men var fjuttiga 0,25 poäng från uppflyttning….
Vi har även tävlat en del agility under åren. Soori lyckades riktigt bra på en del lopp. Hon var säker på hindren och tyckte det var jättekul. Dock kom hon aldrig ikapp de riktigt snabba raserna så något pris blev det aldrig.
Vi var ute på ett skarpt eftersök under älgjakten en höst. Det var spännande! Vi tränade även en hel del med klicker på gamla dar. Det tyckte Soori var riktigt kul. Hon blev ganska klickervan på slutet.
Annars tyckte hon att det var alldeles lagom att gå en promenad och sen tillbringa resten av dagen i soffan bland alla kuddar och täcken de sista åren. Hon blev ju trots allt nästan 12 år! Tack för alla fina år du gav mig, Soori!! Du fattas mig!