Redan i höstas började jag spåna på om Iver skulle få någon mer säsong i brukset, men jag kände ändå att jag ville ge honom några tävlingar nu i vår. Vi har nu startat på två st elitspår där han gjort jättefin special, fullt på spår och spårupptag båda gångerna. Första tävlingen dessutom okej uppletande med fyra föremål. Idag ett uppletande med tre föremål men en väldigt splittrad Iver. Han är en väldigt duktig spårhund, det har han alltid varit.
Men idag gick verkligen musten ur mig! Han orkar inte hålla ihop sig på lydnaden, det blir en massa ljud och splitter och det blir en massa felbeteenden, något han inte visar på träning, inte ens träningstävling.
Jag och Iver har verkligen kämpat genom åren, han är en komplicerad hund att träna och framförallt att tävla. Jag har vänt ut och in på mig själv många gånger för att hitta lösningar där han håller ihop sig, inte stressar och inte ljudar. Och vi har lyckats många gånger! Han har ju faktiskt ett CERT i elitspår, något jag aldrig trodde att vi skulle få. Han har också en massa CP. Och jag är stolt över vårt cert.
Och varför tävlar vi egentligen? Är det för hans skull eller för min? För min skull så klart! Jag tycker det är jättekul att tävla och jag behöver ha ett mål för min träning. Och Iver älskar att träna och tycker allt vi gör ihop är kul. Jag har haft svackor förr genom åren i vår träning, men idag kände jag att jag blev ledsen, jag hade verkligen ingen lust att göra det här mer.
Så jag strök oss från tävlingen nästa helg i Grums. Och när jag väl hade tagit det beslutet kändes det som en stor lättnad. Vad skönt att inte behöva åka på ännu en tävling där jag måste vara så fokuserad ända ut i fingerspetsarna hela dagen. Alla detaljer måste stämma till fullo, allt strikt genomtänkt. Och med risk att ännu en gång bli nedstämd av det. Det här är ju min hobby, det ska ju vara kul! Och det har jag tyckt fram till nu, jag har känt mig upprymd av alla utmaningar att hitta lösningar.
Så idag tog jag beslutet att inte tävla Iver mer i brukset. Om jag känner annorlunda någon gång längre fram kanske vi kör igen. Men just nu känns det inte så.
Iver är fortfarande superpigg och vill träna. Så vi kommer nog att känna oss fram lite om vi tar upp hans rallylydnad igen (är i avancerad klass), kör nose work med tanke på hans fina näsa eller kanske kör viltspår så han får fortsätta spåra. Allt går att tävla i, och jag vill gärna ha ett mål att träna mot för att känna mig motiverad. Vi har tiden framför oss. Och det viktigaste är ju ändå att Iver får fortsätta ha ett aktivt liv så länge han själv vill.