En midsommarafton för drygt sju år sen stormade Iver in i vårt liv. Jag hade trott och hoppats på en lika stabilt mental valp som hans far (Keno) men så blev det inte riktigt…
Det tog ett tag innan det visade sig och vi förstod att han faktiskt var annorlunda. I början mötte vi inte hans beteende på rätt sätt. Jag gick in med för mycket känslor och för lite kunskap. Jag tyckte det var kämpigt när Iver helt oprovocerat, enligt mig, flög ut mot Keno. Jag tyckte Keno fick ta emot sånt han inte förtjänade. Som tur är har Keno aldrig brytt sig så värst mycket om Ivers utfall.
När Iver var 1,5 år bestämde vi oss för att kastrera honom. Det fick bära eller brista, så här kunde vi inte leva. Det var ingen garanti med en kastrering men vi ville chansa. Det fanns ju en risk att det skulle bli värre också. Redan första dagarna efter kastreringen märktes en markant skillnad, Iver blev lugnare i sinnet och utfallen avtog. Hemma tillrättalade vi livet i vårt hus. Iver fick eget utrymme att äta i, ben åt han ensam i tvättstugan och bilburen delades med mellanvägg. Med rätt förutsättningar fick vi lugn och ro hemma.
Ivers osäkerhet mot andra hundar vid hundmöten löste vi med skvallerträning vilket har varit hans räddning. Idag skvallrar han friskt på hundar, människor, rådjur, katter, cyklar och han har tagit på sig uppgiften med stort allvar. I träning och tävlingssituationer har inte beteendet kommit fram, jag har alltid känt mig trygg med honom i det, annars hade vi så klart inte kunnat tävla.
Han har också haft hang-ups på bilar som kör på grus. Han blev helt vild och tokig av det. Även där har skvallerträning funkat bra! Det går så klart åt lite godis på en promenad med många skvallertillfällen men det är det värt, alla gånger. Iver har blivit en trygg hund på promenaderna och jag kan slappna av. Mycket värt!
För den som ser Iver agera kan jag förstå att det kan se allvarligt ut, särskilt om man inte har så mycket kunskap om sånt, men fast han låter illa och det kan se ”argt” ut har han aldrig någonsin ens krökt ett hårstrå på Keno eller någon annan. När jag lärde känna fru G och hennes härliga hund R, ville jag så klart som vanligt att Iver inte skulle hälsa på hennes hund när vi sågs på våra träningar. Men fru G utstrålade ett sånt lugn, hon litade till 100% på sin hund så hon tyckte absolut att hundarna skulle få hälsa lösa. Gulp, tänkte jag, hur ska det gå? Återigen förklarade jag för fru G hur Iver är, men det var absolut inga problem enligt henne. Och fast Iver först visade sig från sin sämsta sida, stod fru G helt coolt och lugnade mig med ”det kommer gå bra”. Och det gjorde det ju! R kunde inte brytt sig mindre och då blir Iver helt lugn med det, och sen var det inga problem. Jag är så tacksam mot fru G att hon litade så på sin hund och heller inte blev upprörd mot Iver, utan var helt lugn i sin utstrålning. Iver fick flera bra möten med härliga R, men tyvärr har R fått somna in nu, alldeles för tidigt.
Iver lever ett bra liv i våran flock, med tydliga regler som gör honom trygg. Han ska veta att han kan slappna av hemma, att inget ”ont” kommer att hända honom. Han ska veta att vi skyddar honom vid hundmöten på promenader, han har sin uppgift att skvallra, resten sköter vi. Han ska veta att han har sin egen kupé i bilen och sin egna hundgård där han slipper ha någon annan hund inpå sig.
Det händer då och då att vi har en ytterligare hund i vår flock när vi är hundvakter tex. Och det funkar hur bra som helst med Iver, han väljer ibland att ligga tätt ihop i soffan med den hunden och gillar det, men det är hans val. Han är helt trygg med annan hund i vår flock, bara han känner den, vet vilket förhållande han ska ha till den osv.
Iver är den hund som lärt mig allra, allra mest, jag känner mig otroligt ödmjuk för allt han lärt mig!!! Han är en otroligt mysig och härlig hund och vi har ett härligt liv ihop!
Kanske kan dom här raderna hjälpa någon annan med samma problem och där tillvaron känns hopplös. Allt går inte alltid att lösa, Iver och Keno kommer aldrig att bli bästa vänner, men dom kan leva i samma flock utan några större problem. Mycket går att fixa, bara man går in med ett öppet sinne, men så klart finns det lägen när det inte går att lösa också.
Bra skrivet Malin och du vet ju hur jag har det med Eddie. Man får bestämma sig om man ska ha kvar sin hund och utifrån det göra det bästa för alla inblandade. Eddie är bättre kompis med hemmahundarna men möten ute är det som bekant sämre med och har i princip lagt tävlandet på hyllan just nu. Provar nu under 6 månader Clomicam för att se om det blir något bättre. Lugnare med tiden blir det med åldern då även Eddie blir 7 i år. Bra jobbat av dig Malin!!