När vi skaffade Vilse tänkte jag på namn fram och tillbaka och tyckte sen att Vilse passade så bra. Men efter vårt första år tillsammans vet jag nu att jag skulle döpt honom till Sten istället…
Igår var det dags att besöka veterinären igen. Vilse var hängig, ville inte äta och på eftermiddagen spydde han upp en stor sten. Jag hoppades att det skulle vara den enda och att han sen skulle pigga på sig. Men så blev det inte. Han var dålig under natten så det blev en tur till ulvsby kliniken. Där möttes vi av ” men har du ätit sten nu igen, Vilse”. De kom väl ihåg honom sen i sommar då han fick operera ut en sten.
På röntgen kunde vi konstatera två stenar i tunntarmen. De gjorde ett kanonjobb på kliniken, öste på med dropp och när vi pratades vid efter lunch hade stenarna flyttat sig till tjocktarmen och jag fick hopp. Kanske skulle vi slippa ännu en operation. Nästa samtal låg de i slutet av tarmen och när jag hämtade honom var det inte långt kvar för dom att vandra. När jag rastade honom en timme senare kom dom ut, båda två. Aldrig varit så glad över att gräva i bajs…
Fast vi verkligen har koll på honom eftersom vi vet att han gärna äter sten, är det omöjligt att ha koll dygnet runt. Ändå känner jag mig lite som en dålig hundägare, det borde inte få hända igen. Men det gjorde det… Och vem vet, det kanske händer igen… Vi har verkligen vidtagit åtgärder och de sista fyra månaderna har han inte alls haft intresse av sten, för att sen börja igen. Veterinären såg röda halsmandlar vilket kan vara orsaken till att han börjat igen. Vi kan inte vara säkra, men jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att det var anledningen. Vi får se vad som händer efter behandlingen.