…i alla fall en av dom bästa när det gäller hundträning.
Det går ju att göra så otroligt mycket av just omvänt lockande. Många gånger så tänker man kanske inte på vad det faktiskt kan leda till, det där lilla momentet att ”inte ta korven ur handen”, utan man tar det mest som just den övningen och stannar där. Eller så kanske man faktiskt inte vet att det går att utveckla det i det oändliga, eller inte vet hur man gör…
Jag lär ut det på mina kurser och dom som sen går vidarekurser, stöter på sättet att tänka igen.
Det första är alltså att hålla en godis i handen och få hunden att förstå att om den inte tar godisen kommer den att få den. Handen ska vara öppen, bara stängas om hunden försöker ta. Håll så nära nosen på hunden det går. Nu kommer nåt av det viktigaste: Inga ”nej”, hunden ska själv komma på vad vi vill att den ska göra. Vi vill inte att övningen går ut på att vi hela tiden talar om för hunden vad den inte får göra, utan att hunden själv tänker ut vad den själv tjänar på att göra.
När hunden kan det, utmanar jag den genom att hålla nära, nära, ibland i pincettnypet som att jag skulle ge, rör handen snabbt, rör handen bortåt osv.
Vidare börjar jag ”tappa” godisbiten framför eller vid sidan av hunden. Så småningom även bakom. Små ”släpp” från låg höjd i början, till att släppa från högre och högre höjd.
När hunden är säker på detta, börjar jag om, fast denna gång med en boll. En boll ligger bra i handen och är lätt att greppa om hunden försöker ta den. Fast det förutsätter ju att hunden gillar bollar, annars får man hitta på nåt annat.
När alla steg är gjorda med bollen, gör jag samma sak med en dummy.
Hittills har jag gjort allt själv. Nu är det dags att gräva fram en kastare, för min del brukar Magnus få bli den som ställer upp i början. Nu är det istället han som har godis i handen, tappar på backen, håller bollen och dummiesen i handen. I detta stadiet brukar man kunna se att det blir betydligt svårare. Plötsligt ska hunden förhålla sig till en kastare, och dom första gångerna kanske inte hunden har rätta tänket. Men det brukar snabbt komma tillbaka igen.
Det är egentligen härifrån som träningen börjar bli så himla kul! När det bara är att sakta och säkert bygga upp svårigheterna med mer och mer kast. Även här gäller ”om jag sitter kvar när X kastar dummien kommer jag att få hämta den”. Och om hunden inte sitter kvar, är det kastaren som blir glad och får apportera.
Även här gäller förstås inga ”nej”, utan hunden ska tänka själv. Och det gör den! Och fort framåt går det, för hunden vill ju så klart göra det den tjänar på.
Även skott går så klart att lägga på så småningom. Och vatten. Och…. ja, bara fantasin sätter gränserna.
Jag använder även omvänt lockande vid träning att hålla fast, inte tugga (eller få bort tugg), andra stadgeövningar, platsliggning, hoppa ur bilen, få matskålen, hålla rätt position på fotgåendet mm mm.
För några år sedan tränade jag en del med en tjej som tränade som jag. Vi kallade det att vi ”nördtränade” eftersom vi båda tänkte så lika. Hon kom på idéen att använda den inlärda skvallerträningen i jaktträningen. Hennes hund var het när hon såg andra hundar jobba, så då tränade hon att hunden skulle skvallra när andra hundar jobbade. Fungerade fint. Skvallerträning är ett otroligt bra hjälpmedel, jag har lärt in det på både Iver och Keno och Vilse håller på att lära sig, men det är ett annat kapitel…