Hur vet man att man gör rätt?

Idag träffade jag en person, som behövde hjälp med sin hund. Över telefonen hade jag redan innan fått en del information att hunden gjorde rejäla utfall mot andra hundar, en del människor och skällde väldigt mycket.

När vi träffades började vi som alltid med att prata mer kring problemen, jag hörde mig lite för vad hon/han gjort innan för att försöka hitta en lösning och samtidigt studerade jag hunden när det kom folk och bilar till och från stället vi stod på.

Det känns viktigt att försöka få en bild av vad för typ av hund det är, vad den har för liv i övrigt, för att utifrån det hitta det bästa sättet att jobba på. Under tiden vi stod och pratade skällde hunden mot både bilar och människor, hoppade mot folk och jag upplevde honom som rejält stressad och blicken var lite ”vild”.

Eftersom hunden gick igång på hundar på väldigt långt håll, valde jag att kombinera två saker, dels skvallerträning, dels att låta hunden äta under tiden den andra hunden gick förbi. Föraren var otroligt duktig på att ta instruktioner och förstod snabbt hur hon/han skulle lära in första steget i skvallerträningen. Det gick så bra att hunden till och med började skvallra lite smått självmant på slutet.

Godiset föraren hade med sig dög långt ifrån för hunden när den hamnade i en stressig situation. Istället fick hon/han en varmkorv av mig som hon/han fick dela i små bitar. Och då blev det nåt helt annat! Jag pratat mycket på mina kurser om vikten av att ha en för hunden värdefull belöning och det blev väldigt uppenbart i det här läget.

För att undvika att hunden stod på bakbenen och skällde och var superstressad vid hundmöten fick föraren instruktionerna att ställa sig framför sin hund och mellan sin hund och det ”otäcka”. Hon/han höll kort i kopplet utan att ”nödhålla” samtidigt som hon/han lät hunden nagga på en korvbit.

Efter några möten med både hundar och människor kunde vi se i hundens ögon att den kände sig mycket lugnare, som om att den upplevde det otroligt skönt att föraren äntligen tagit kommandot och ansvaret över situationen så att hunden själv slapp ha ansvaret. Det förde med sig att även föraren slappnade av (alla som haft nåt liknande problem vet hur mycket man spänner sig, blir nervös och kanske skäms lite, utan att kunna hjälpa det). På både hund och förare kunde jag se en stor förändring i kroppsspråket.

På slutet skedde några hundmöten med en trygg förare, som visste precis hur hon/han skulle agera, med en hund som var så otroligt mycket lugnare. Det är så klart inte gjort på en timme och föraren har massor av jobb kvar, men det är en bra bit på väg i rätt riktning.

Det är svårt, både med min egen hund och när jag hjälper andra, att veta om jag gör rätt eller inte. Vilken metod funkar på den här hunden och framförallt – vad är ägaren för typ av människa? Så det går aldrig att säga att just den här metoden, på just det här sättet ska du köra. Istället får vi börja i en ände, kolla av, utvärdera, anpassa efter hund och ägare, ibland tänka om helt, ibland lägga till eller dra ifrån. Det viktiga är att det är schyssta och tydliga metoder och att DET GER RESULTAT!

Så… Hur vet man att man gör rätt? Det vet man inte. Inte förrän man har provat! Och ibland flera gånger. Testa, utvärdera, tänk om, testa igen, anpassa efter individ.

Ägaren till den här hunden var väldigt glad efter vår träning, hon/han hade aldrig sett honom så lugn. Och så klart värmer det rejält i mitt instruktörshjärta! Inte att just jag hjälpt dom, utan att dom faktiskt blev hjälpta och att dom förhoppningsvis också kan få ett sånt där fantastiskt hundliv som vi ju alla vill ha. Ser fram emot att träffa dom igen!