Knyckte en bild från Ulle från dagens utmaning…
Eller varannan säker, varannan osäker…
Vill knappt ens nämna vilket år det var, hur längesen det faktiskt är… Men det är väl bara att erkänna att åren går… I år är det 20 år sedan min första hund, Soori, gjorde entré i mitt liv. Innan hade jag hållit på hästar jämt, visserligen hade jag hand om många hundar när jag växte upp, jag var dagmatte och hundvakt, men det var mest hästar i mitt huvud.
Soori var en väldigt trygg hund, otroligt stabil med ett gott självförtroende. Det fanns inte en hund som kunde få henne att svara upp, inte ens om dom attackerade henne. Hennes metod var att bara stå kvar och vända bort blicken. Sen kan man ju prata länge och väl om hennes vilja och ovilja att träna… Hon var otroligt lättlärd och vi tävlade upp till lydnadsklass tre, men hon var väldigt tydlig när hon ville träna och inte. ”En regnig göre du dig icke besvär…”
Min nästa hund, Java, var däremot mer osäker. Hon behövde mer av mitt stöd för att känna sig säker. Hon blev champion i lydnad, bruks och viltspår innan fyra års ålder, så visst gick vår tävlingskarriär riktigt bra. Och att ligga plats och sånt var inga problem. Men att gå ut på en tävlingsplan med fyra okända personer på planen fick vi träna ganska mycket på, det var lite jobbigt för tjejen, hon gick ner sig i tempo då. Plus att hon var känslig för om jag var nervös.
Java
Som tredje hund flyttade Keno in. Och återigen fick jag en trygg och säker kamrat. En otroligt stabil kille, som älskar att jobba! Och struntar helt i om det blir fel (då gör vi bara om det en gång till…) eller om jag är nervös. Han tycker om alla hundar, tikar som hanar, och vill absolut inte bråka.
Iver drog in som nummer fyra. Kenos son och min förhoppning var att han skulle ha ärvt Kenos trygghet. Så blev det inte riktigt. Istället visade det sig att Iver var en ganska otrygg liten kille med ett ganska dåligt hundspråk. Farsan Keno lärde honom dock språket och idag har han bra hundspråk, även om han har svårt för att spara på krutet, han tömmer gärna hela behållaren om man så säger…
Mina killar gör, och har gjort, ganska bra ifrån sig inom bruks, jakt, lydnad mm, så jag känner mig så klart lite stolt över det.
När det är dags för en ny liten fyrbent parvel att flytta in här, ska det bli roligt att se om trenden håller i sig. I så fall ska han vara en säker liten valp. Får se om det stämmer… Det är ju så klart min förhoppning.
Jag träffar ju många olika hundar på mina kurser. Både när det gäller raser och individer. Och så klart en himla massa olika människor också. Jag möter då och då dom som köpt sin första hund, och är lite i stadiet jag var med min Soori. Dom hade bara tänkt att ”ha en hund”, skulle inte varken träna eller tävla, och har sen blivit så bitna av sporten och tycker att det är jättekul att tävla. Och så kommer sen tanken smygande på en hund till, då den hund de först köpt inte alls tycker det är roligt att träna. Rasen de skaffat är kanske en ren sällskapsras (varav en del även där så klart gillar att träna) och är inte alls road av nån träning, utan är helt nöjd med ett aktivt liv. Det betyder inte att man tycker mindre om sin hund, bara att förutsättningarna har ändrats lite.
Idag har vi gått långspår här i Näs. 7 hundar med 6 förare gick ett spår som var 7,5 km långt. Det tog några timmar och sen fika inne hos mig efter det. Som vanligt superkul och supertrevligt och som vanligt är kroppen trött efter 12 km i obanad terräng… Keno fick gå med mig när jag la spåret och Iver fick sen gå med och spåra. Iver spårade nästan hela spåret, med undantag för nån km, men så har vi knappt märkt av honom ikväll heller, han sov till och med när vi åt middag… Wow, har aldrig hänt tror jag…
Imorgon blir det först jaktkurs här hemma, sen tror jag faktiskt att jag ska ta en lugn dag hemma!