När Keno var yngre än ett år, bröt han ett pyttelitet ben i en tå. Han har inget ont i tån numera och han underhålls med massage, stretching mm. Dels för att han tränas ganska hårt, dels för att han gör allt med energi och full fart.
Jag bröt min stortå för mer än 20 år sedan. Åren gick, men för ca sex år sen började jag få problem med tån. Röntgen visade artros. För några år sen började även den andra stortån göra ont och artros är konstaterad även i den. Med speciella inlägg i skorna och speciella ”rullsulor” som ortopeden sätter i, klarar jag att gå och springa och har sällan väldigt ont i alla fall.
I måndags konstaterades att en sena i Ivers ena tå (höger bak, tå nr 4) gör ont. Vi besökte Stefan Rose’n på Redog i Västerås och det var han som snabbt kunde lokalisera det. Röntgen visade att inga skelettskador finns ( röntgade utan lugnande, wow vilken duktig Iver!).
Så det känns som att vi är den stora ”Tå-familjen” just nu… Det verkar ”smitta” på nåt sätt… Även om det bara är jag som har den ärftliga sorten på ena tån, resten är förverkat genom yttre trauman.
Vi passade på att förkovra oss i Västerås när vi ändå var där! Tyvärr inget om andra världskriget men det fick duga… 🙂
Man blir trött av att vara hos doktorn!
Så här ser Iver ut på promenaderna just nu…
Tyvärr betyder det att vår tävlingssäsong inte kommer att bli av än på ett bra tag… Jag hade planer, drömmar, förväntningar som nu ligger på is. Det känns jättetråkigt! Självklart är inte tävling det viktigaste, men det är ju ändå det vi tränar till och har som mål. Jag beundrar verkligen dom som tränar för aktivering och inte har tävling som mål, det skulle inte jag klara. Träningen skulle bli tråkig, ostrukturerad och vi skulle inte komma någon vart alls om jag inte har ett mål. Jag tycker det är roligt att tävla! Och även mina hundar. Men så klart är det viktigaste att hundarna blir friska och mår bra, och rehabilitering är toppen! Men jag erkänner, det här suger! Det var inte alls den här våren jag hade tänkt mig! Iver ska gå på hårt underlag, få laser två ggr i veckan och har fått ett annat kosttillskott. Alltså inga långa, mysiga långpromenader i min härliga skog! Och promenaderna är tidsbegränsade.
Stefan på Redog är riktigt duktig och när vi ändå var där fick han även känna igenom Keno. Han tyckte han såg väldigt fin ut i kroppen, fint musklad och fin i hullet. Han reagerade fortfarande lite i sin muskel men han kan ändå vara mer igång. Han ska simma två dagar i veckan och så har han fått ett utökat kosttillskott. Två veckor med lite lugnare promenader, dvs inte tokspringa a la Keno, men det är fritt fram att tävla.
Så… Mina planer på jaktträningen kommer inte att bli av. Inte än i alla fall. Nu får vi blicka framåt, vara glada att det inte var värre än en tå, sköta vår rehab och träna det som går. Jag har fått grönt ljus för hårda spår och vissa lydnadsmoment, som tex platsliggning (som Iver behöver träna massor ändå), saktagående och skall.
Dåligt med hundträning har det blivit förstås. En promenad tillsammans med Anette, spårkurs, spinning, besök hos Therese och Jimmy, övernattning hos mor och far har vi i alla fall lyckats med! I söndags tränade vi även lite med V-tollarna.
Igår var jag och hälsade på de här godingarna!
Ikväll var det sista gången på min hårda-spår-kurs. Vilket härligt gäng det har varit! Känns trist att den redan är slut… Jag ser nu istället fram emot två jaktkurser som kör igång i helgen!