Genombrott!!!

Den där känslan!!! Känslan när det händer! När det man lagt ner tid och känslor i äntligen betalar sig! Vad underbart det är!

Iver debuterade ju i elitspår förra året. Och han låg på platsliggningen. Men nåt hade hänt, han var orolig, pep och det kändes inte alls bra. Hmmm… Mattes ena hjärncell fick kontakt med den andra och tillsammans började dom fundera… Vad hade hänt? Hur kan vi lösa det här?

Jag provade några sätt att hitta lösningen, fick visserligen det att bli bättre men ändå inte bra. Även om Iver aldrig skulle komma på tanken att gå fram till en annan hund, troligen inte gå upp heller, vill inte jag att min hund ska ligga och känna sig otrygg. Och det gjorde uppenbarligen han… Eftersom jag inte själv hittade knapparna för att lösa knuten tog jag hjälp. Och det blev verkligen en lyckoträff! Så under några månader nu har vi setts ca en gång i månaden och med små, små steg framåt har Iver nu hittat tillbaka!

Vi träffades igen igår. Jag hade efterfrågat en plan hur jag ska fortsätta och på sikt introducera skott på platsen igen. Vi gjorde en plats med en ”skytt” bakom och en TL som placerade ut mig. Den här gången smällde ”skytten” ihop sina tjocka vantar, långt ifrån ett skott, men ändå ett ”bang”. Iver vände på huvudet första gången, konstaterade att det var okej, och tittade sen framåt igen. Fler bangar kom, Iver bara vickade på öronen och var helt lugn i kroppen. Vilken framgång! Jag blev så himla glad!
Nu har jag fått med mig en plan hur jag sakta ska introducera skotten på platsen igen, hon tyckte Iver var mogen för det nu.

Genom den här träningen har jag ännu mer fått upp ögonen för vem Iver egentligen är. Och vad som faktiskt var orsaken till att det här hände. Och när jag sen tänkt efter har jag hittat andra situationer när det också visat sig att det faktiskt är separationsångest Iver ”lider” av. Det har inte handlat om skotten, som jag först trodde. Det har gett svar på fler saker och också gjort att jag nu tänker på ett annat sätt, vilket har gjort att Iver klarar separationen ändå. Vilket genombrott!

Även om det var på grund av platsen jag tog kontakt med J har vi också tränat andra moment i brukslydnaden. Igår tittade vi på fria följet, där jag jobbat en del med positioner, och det har blivit så mycket bättre nu! Kul! Vi tränade också framåtsändande där jag med några små justeringar känner mig väldigt trygg med att det momentet snart kommer bli riktigt bra!

Idag hängde vi med på jaktträning med V-tollarna. I en helt snöfri skog! Underbart! Vi har inte tränat någon jakt alls i vinter, så det kändes spännande! Keno fick följa med först. Efter uppvärmning av kroppen och lite stadgeövningar fick han gå på fyra olika linjetag. Han spikade dom alla! Kul! I höstas, innan vi la ner träningen, var det just linjetagen som var svåra, han höll inte riktigt linjen. Sen fick han inte träna mer, han går ju fortfarande inte för fullt pga tricepsen.

Iver och jag började med egen träning, en liten bit från dom andra. Vi tränade med skålar, jag hade gjort en liten ”bana”, den bestod av ”ut”, ”bakåt-ut”, stoppsignal, höger och vänster. Inte alls avancerat, ville lyckas efter uppehållet, och han gjorde det klockrent! Lite överraskande eftersom vi bara nosat på höger och vänster…

Sen gick vi till dom andra och Kerstin kastade markeringar och vi körde tryckträning. Iver var helt lugn, helt tyst och hämtade dummies jättefint! Fem kast, sen var jag nöjd. Inte heller några svåra markeringar (det var inte det jag tränade) och första kastet var bara ett ”dropp”. Han kunde sen vara med och kika när dom andra tränade lite. Och han var kolugn! Vilket genombrott!!

På torsdagen var jag, Ulle, Mari, Eva och Jessica på spa på badhuset. Några turer i banorna på upplevelsebadet blev det också. Såå roligt och så mysigt! Tack för det tjejer!
Efter det drog jag på klubbens årsmöte där mammas pöjk minsann tog hem priset ”Årets brukshund”!

Så klart spinning med Eva igår morse också! Imorgon ska jag äntligen få träffa lilla Constantine!