…med deras mattar och hussar!
Jag erkänner, irritationen växer ibland! Fast jag vet, och knappast kan kräva det, att ”Svensson” ska kunna läsa av hundar. Men ändå! Som den matte vi ofta möter när vi går på promenad på jobbet. Om vi hamnar bakom henne stannar hon med sin lilla terrier och väntar in oss! Med flexikopplet helt utrullat förstås! Då tänker jag så här, att även om det inte är så lätt att läsa hundar, borde hon väl se vad jag signalerar genom att jag stannar och väntar tills hon börjar gå igen?
Sist det hände fick vi vänta länge, hon hade inte tänkt sig att gå… Det slutade med att vi svängde av och tog en annan väg.
Eller den hundägaren, som vi också stöter på under arbetstid, som struntar fullkomligt i sin lösa lilla ”golvmopp”, låter den gå fram till mina hundar medan husse bara fortsätter att gå. Han ropar inte ens in sin hund. Iver visar upp hela arsenalen att han inte vill att den kommer fram, vilket innebär mycket ljud. Hade jag haft en sån liten hund, som träffat på en annan hund med den ljudnivån hade i alla fall jag blivit lite orolig för min egen hunds säkerhet (även om Iver bara låter, han gör inget). Men icke!
I Molkom en kväll mötte vi en stor schäfer med matte. I flexikoppel… På en smal cykelbana förstås… Jag höll så klart mina hundar nära mig, medan jag ser schäfern hoppa och studsa mot oss. Den såg glad ut och hade nog bara trevliga tankar vad jag kunde utläsa av kroppsspråket. Men är man en liten otrygg Iver hjälper inte det. Jag vill att han ska känna sig helt trygg med att veta att han aldrig behöver hälsa på en annan hund vi möter. Den här matten kunde till slut utläsa mitt kroppsspråk och framförallt min blick skulle jag tro… När vi passerade varann sa hon till sin hund: ”nä, dom där hundarna vill inte leka med dig”. Fast hon menade nog egentligen ”den där sura matten låter inte dig hälsa på sina hundar. Vilken kärring”.
Men! Så ser jag dom här underbara hundägarna! Som troligen anammat skvallerträningen från oss och flera med oss, i alla fall några runt jobbet har vi följt och sett att ägarna bytt beteende vid våra möten. Istället för att dra och slita i sin skällande hund, tar dom istället fram en godis och ger sin betydligt lugnare hund. Fantastiskt kul att se!
Eller hundägaren som vet med sig att sin hund inte klarar av att hålla sig ifrån att springa fram till okända hundar. Men också inser att hunden behöver få lite frihet då och då. Och som därför tar på lina på hunden och låter den vara ”fri och ledig” i parken, och leker och myser med sin hund. Hunden får sin frihet och hundägaren har ändå kontroll. All heder till dom!
Jag är verkligen inte guds bästa barn! Inte heller mina hundar! Det finns tillfällen när Iver sprungit fram till en hund, även om det är några år sen nu. Nu på äldre dar har även Keno prövat det en gång… Dom är inte 100%-iga! Absolut inte! Hundar är hundar, dom gör misstag, precis som vi. Och dom följer sina instinkter och ibland blir det fel. Hur mycket man än tränar.
Som det här med vilt… Mina hundar jagar inte, säger jag. Vad jag menar är att Iver är kortstötande, han stöter ca 50-75 m innan han vänder tillbaka, och det händer bara om vi i princip går rakt på dom eller dom springer precis förbi oss, nära. Inte annars. Keno skulle inte komma på tanken att hänga på Iver. Keno jagar inte vilt alls, säger jag. Men visst har han vid ett tillfälle jagat en räv för många år sen..?! Hur mycket vi än tränar kan det så klart ändå slå fel.
Och självklart händer saker vi inte rår för ibland. Och det måste man vara ödmjuk inför. Oftast går det ju också bra. Även om dom inte är alltför många (och många verkar dessutom bo på Orrholmen), dom här som så gääärna vill att hundarna ska hälsa till varje pris, är min önskan ändå att ha lite mer förståelse för dom hundar som faktiskt mår bäst av att inte behöva hälsa och ta ställning.