Träningsmetod-inte alltid helt lätt!

Desto mer man lär sig, desto mer invecklat blir det. Desto fler olika träningsmetoder, desto mer förvirring. Det är inte alldeles lätt att hitta rätt i djungeln, särskilt inte om man är ny inom hunderiet.

Det extrema åt ena hållet och det extrema åt andra hållet står så långt ifrån varandra att det nästan är omöjligt att sammanföra de olika metoderna. Men vad hände med det vanliga ”bonn-vettet”? Har det tappats bort någonstans på vägen, drunknat i alla olika träningsmetoder?

Det är ju för många en slump var man hamnar på kurs med sin första hund, oftast handlar det mer om hur kursen ligger geografiskt, vad ”andra” tycker och om kursen ligger bra i tiden, än om vad just den personen egentligen vill lära sig och på vilket sätt den vill lära sin hund. Det är ju inte alltid man kan svara på det så där i början, innan man har fått prova. Vi matas ju med mängder av bra och dåliga metoder på Internet, filmer på youtube, hundar som blir slagna, hundar som lider. Men också metoder som inte tillåter något annat, metoder som tror stenhårt på sin sak och inte kan tänka sig att ens snegla på en kompromiss. Om man är helt grön inom hunderiet är det inte helt lätt att hitta rätt där ute, många gånger går man kanske en kurs och sen blir man fast där, både i sättet att träna och möjligheten att gå en annan typ av kurs.

Att vara en bra hundtränare tycker jag handlar mycket om att kunna hitta rätt sätt att träna för min hund, inte rätt metod för mig. Visst, det ska kännas bekvämt och tryggt och jag ska kunna stå för metoden, men framför allt ska den passa min hund.
Inte alldeles sällan handlar det om att man får kompromissa, ta en bit av en träningsmetod och para ihop med en annan metod. Då kan man hitta vägen som leder just min hund in på rätt bana, att min hund hamnar i rätt sinnesstämning eller att just min hund lättast förstår vad jag menar.

Några gånger har jag mött personer på kurs som aldrig någonsin har tränat hund förut och som ”bara gör” och det blir ändå helt rätt. Som aldrig har hört talas om att man kan shejpa in ett beteende eller att man bara ska träna ett visst antal minuter innan hunden måste få en paus. Istället har dom använt en metod som dom helt enkelt har trott varit ”rätt”, kanske visat hunden med hjälper hur den ska göra eller lärt in det på annat vis. Och momenten ser hur bra ut som helst och hunden är pigg, glad och arbetsvillig. Och det sättet är förstås också helt rätt. Fascinerande och ibland nyttigt för oss ”nördar” att tänka på, som ofta snöar in i så små detaljer att det ibland blir jobbigt…

Det viktiga är att aldrig, aldrig, aldrig någonsin träna på ett sätt där hunden far illa! Men sen tycker jag det är fritt fram att hitta ett träningssätt som både hund och förare mår bra i. En del hundar behöver mer struktur än andra, precis som för oss människor.

Fram för mer mångfald i hundträningen!

Trevlig helg!