Det går ju att analysera, bryta isär det i delar och fundera hur mycket som helst… Men något konstigt har det blivit med Kenos spårning, på dagens tävling kände jag inte riktigt igen honom. Av vinterns fina träning av spårkärnetekniken fanns inte ett spår… Han gjorde ett mycket fint upptag och hittade första pinnen, sen tog det låång tid till nästa pinne. Han tog spetsvinkeln fint, hittade två pinnar till. Vi spårade runt hela spåret, vi kom till slutet, men hade ju alldeles för få pinnar med oss.
Jag tror inte att han genade så värst, spåret kändes som 1500 m, men han spårade väldigt yvigt och slog en hel del. På väg hem tänkte jag en del och kom fram till detta:
– Flera månader sen vi tränade själva tekniken.
– Han är rutinerad och borde inte vara påverkad av en tids uppehåll från spårningen.
– Han hade fart och energi men var inte för het, han var fokuserad på sin uppgift.
– Han är en ”cross-over-hund”, han har bara tränat den nya tekniken sen i oktober, de första 6 åren har han spårat på annat sätt.
– Min tanke är att han utan träning av tekniken på några månader, föll tillbaka i sitt gamla sätt att spåra (dvs för yvigt, inte hålla sig i kärnan) och därför missade så många pinnar.
– Min förhoppning är att han med träning av tekniken igen kommer tillbaka till sitt fina spårsätt som han har haft en tid nu.
– Min sista tanke är om hans näsa skulle vara nedsatt, av tex kvalster, men egentligen tror jag inte på det, men värt att prova om det fortsätter…
Det blev en kort dag i Kumla så hemma igen tog jag och Magnus med alla tre hundarna på en långtur i skogen. Några bilder blev det på vovvar och den härliga utsikten.
Tokarna leker!
