Ja, på vad då? Vad siktar jag egentligen på? Det perfekta spåret? Det perfekta framåtsändandet? Det perfekta uppletandet? 10:or på alla moment? Eller siktar jag på att ha en hund som är glad på alla tävlingar vi gör, som genomför alla moment med ”glädje och iver”? Vad är viktigt för just mig? Och är det egentligen så viktigt att tävlingen går bra, poängmässigt sett?
Jag har tävlat hund i ganska många år nu och jag erkänner att ”förr i tiden” kunde jag bli ganska besviken när det gick dåligt på en tävling. Jag kände mig misslyckad och dålig. Jag jämförde mig gärna med de där ”andra”, de som det ”alltid” gick bra för. Så känner jag sällan idag. Istället försöker jag alltid hitta godbitarna, det finns alltid något som har gått bra. Det kan vara en känsla, hos mig eller hos hunden. Det kan vara en del av ett moment som vi tränat massor på och som till slut sitter korrekt på tävling, det kan vara ett helt moment som vi lagt ner tid på för att få till det helt perfekt och som också blir perfekt på tävling. Det kan också vara att min hund orkar genom en hel tävlingsdag eller att min hund väljer att analysera ett spårupptag.
När man får frågan av sina medtävlande ”hur gick det?” på uppletandet och jag svarar ”jag är supernöjd, han jobbade så fint! Men han hittade bara två föremål”, finns det en del som fortfarande ser så förvånade ut. Det ser ut som de tänker: ”kan man vara nöjd med det?”. Men som tur är blir det fler och fler som peppar en istället, som säger att det är helt rätt, det viktigaste är att känslan är bra.
Vi har ett cert kvar att ta och det är ett bra tag sen vi fick de andra två. Där emellan har en ny familjemedlem flyttat in, som också ska tränas, Keno har rehabiliterats och vi har varit så nära, så nära på några tävlingar. Jag vill så himla gärna plocka det där sista certet så klart, men jag har bestämt mig för att det inte är därför vi tävlar längre. Vi tävlar helt enkelt för att det är så himla kul, både jag och Keno får göra nåt som vi båda brinner för. Och till på köpet får vi träffa massor av trevliga människor på andra klubbar och ibland även se andra delar av vårt land. Sen hoppas jag att det där sista certet helt enkelt ramlar in så småningom. Och gör det inte det så har vi ju faktiskt ändå två cert att vara stolta över…
Idag var en sån där ”plocka-godbitarna-ur-kakan-dag”. Keno och jag tävlade elit spår i Borås. Våra godbitar idag var:
Superfint upptag där han först spårade bakåt 7-8 m för att sen vända och ta rätt håll. Kändes så skönt i maggropen!
Ett fint spårarbete, där han hade en fin teknik, träningen på hårda spår och ny teknik har gjort susen.
Ett lugnt klättrande på stegen, som då gav full pott.
Ett fint skall där han satt helt stilla med rumpan.
Ett underbart fint jobb i uppletanderutan, borta var allt strul vi hade i höstas. Det var Keno och jag, vi jobbade i ett team.
Tävlingen gav bara ett godkännande och såna längtar man ju inte efter, det är inte såna man strävar efter. Men att se min underbara, goa, alltid glada Keno gå igenom hela dagens tävling med ett leende på läpparna (jo, jag lovar, om han hade kunnat le hade han gjort det) och göra allt med sån fart och glädje, ja det betyder hur mycket som helst för mig. Vi hade en rolig dag idag, i sällskap av trevliga människor, vi är nöjda!
Stort tack till Borås BK, som fick ihop 23 spår (!) till oss startande! Imponerande! Dubbla domarpar gjorde att dagen flöt på bra och det var fint organiserat. Så vad gjorde det att det fattades några metrar åt varje håll fram till gruppen (de hade gjort sitt bästa, planen är ju inte längre) eller att tävlingsledaren glömde säga ”koppla loss” på platsliggningen utan direkt sa ”lägg ner hundarna”. Vi i elitklass borde ju verkligen vara luttrade nog att ändå koppla loss och sen lägga ner hunden (vilket vi också gjorde). Lite värre kan det ju vara i appellklass om man är helt ny, men för oss i eliten ska det knappast skapa något problem. Då är det tråkigt att sen få höra ett malande från en tävlande hur dåligt det var, hur kan de lägga ett framåtsändande så och kan inte tävlingsledaren någonting alls… Hoppas inte hennes ord nådde arrangörerna.
Visst är det skönt att man kan plocka godbitarna från en tävling och bara vara nöjd med det. Fast visst är det många som inte förstår detta. De behöver träna på det för det ger så mycket.
Vad synd att jag sov denna dag du ringde, men det får bli fler spontana och även planerade träffar och träningar.
Var nu rädd om foten och överansträng den inte det första du gör. Var rädd om den och hoppa inte.
Kramen
Så rätt så 🙂 Tycker många häktar igenom alla klasser, bråttom bråttom framåt marsch, sen undrar man ju vad de ska till? Hunden ska ju förhoppningsvis leva och må bra länge och våra aktiva hundar kommer ju inte vilja gå i pension direkt, så varför inte kunna ta och njuta av det vi gör här och nu?