Iver tränar specialsök.
Måndag förmiddag. Arbetsdag. Är ute på promenad och går och myser. Kan jag ha det så mycket bättre? Hundarna är med, i respektive koppel håller en stolt, glad och lycklig person, medan jag går bredvid. En timme är vi ute, alla vi tre är lite rosiga om kinderna av den härliga luften när vi kommer tillbaka in på jobbet. Hundarna har fått sig en rejäl rastrunda och är nöjda. Och vi har fått frisk luft, bra motion och ett tillfälle för pratstunder.
Inomhus lägger sig Keno nöjt på golvet och snart letar sig en liten, blyg tjej fram, sätter sig sakta på golvet bredvid och börjar klappa honom mjukt. Genast lägger Keno upp bröstet / magen i vädret för att bli klappad på rätt ställe, och hennes blick blir alldeles glansig av lycka medan hon fortsätter klappa honom.
Jag kastar en blick runt om mig för att se var Iver är (gör han nåt hyss?), hittar honom i ett av våra arbetsrum. Där ligger han nöjt tätt intill en annan tjej som verkar vara lite ledsen idag och ganska snart ser man att hennes dag genast vänds till det bättre.
Vid lunch ligger hundarna i sitt ”hundrum” och vilar medan vi äter. Under lunchen får jag ett erbjudande som gör mig alldeles varm i magen – en kille erbjuder sig att vara hundvakt om jag ska åka bort någon gång. Jo, han vill gärna vara hundvakt, det är han säker på! Om man vet bakgrunden, att när den här killen började jobba hos oss för några veckor sedan sades det att han var hundrädd, riktigt hundrädd, känns det extra skönt att se honom gå ut med en av mina hundar, hålla i kopplet nästan hela vägen och nu dessutom erbjuda sig att vara hundvakt!
Den här dagen gick jag och tänkte på hur lyckligt lottad jag är! Mina hundar får vara med på jobbet istället för att vara ensamma och samtidigt gör de en enorm nytta för de personer jag jobbar med. Jag får lyckan att slå ihop mina båda största intressen!
Mina arbetskamrater är helt ”oustanding”, som tycker att Keno och Iver ingår i personalstyrkan och också såklart ska få gå till ”doktorn” på arbetstid…
På fritiden får jag träna mina hundar tillsammans med underbara vänner. Hemma har jag världens bästa Magnus som väntar, oftast med middag, och två katter som stryker sig runt benen så fort jag kommer hem. Vårt hus är så gott som färdigrenoverat och jag stortrivs här!
När jag inte tränar egna hundar, eller mig själv, har jag den stora förmånen att få hålla kurser då och då för trevliga och engagerade hundar och deras ägare.
Fan, vad bra jag har det!!!
Vad har hänt annars då? Söndag drog jag till mamma och pappa, gick en långrunda med hundarna tillsammans med mamma. Grejade lite hemma resten av dagen.
Måndag var det dags att börja springa igen efter tre veckors uppehåll. Gick bättre än förväntat då vi tog oss runt 7,1 km, fast vi sprang bara drygt 5,5 km. Kände mig nöjd!
Tisdag blev det lydnadsträning med bästaste gänget! Anna och Ingela petade i Ivers fria följ, mycket bra tänk där! Nu går han där han ska igen, belöningsplacering är verkligen en superbra grej! Båda grabbarna fick träna moment i både brukset och lydnaden. Sen var det dags för Keno att simma i bassängen. Det var fjärde gången och den här gången sprang han direkt in, letade upp en leksak i korgen och sprang upp på rampen och var på väg i… Roooligt, sa hela hans kropp!
Igår sprang vi igen. Jag och Iver. Vi tog det lite lugnare denna gången, det blev 4.5 km. När vi kom tillbaka hem tog jag och Magnus en timmes promenad med Keno. Skönt trött i kroppen sen…
Ikväll har vi, förutom gått promenad, grejat här hemma. Och det roligaste av allt – pappa är klar med min ”specialsök-bana” så den provade vi ikväll. Det var så himla kul! Iver hade ju gjort det under tre dagar i oktober på Hundcampus, fast då i en annan typ av maskin. Keno hade aldrig provat innan.
”Ja, jag lovar, jag väntar tills du är klar! Men skynda dig!”
Iver kom ihåg! Fast det var en annan typ av bana. Han markerade teet snabbt och brydde sig inte om störningarna av kaffe och lakrits jag lagt i två andra burkar. Han visade mig också att han minsann har ett markeringssätt, det hade han inte i oktober. Kul att se!
Iver markerar nr 5 bra!
Femman igen!
Keno trodde först att det måste vara något av alla mina påhitt med target så han testade sig fram i början. Men när han väl förstod att det var näsan som skulle jobba kunde han också avancera och ha de två störningarna med. Han markerade teet riktigt bra!
”Nr 3, där ligger teet!”
”Nu ligger det i nr 4!”
Blir aldeles tårögd när ja läser. Hundar gör verkligen underverk med människan!
När jag hade min hund på besök till mitt gamla jobb, så börjar en aggressivt dement kvinna som aldrig log och alltid slogs, att stråla av lycka när hon fick se min Cindy. Hon började dela sin bulle med henne och klappa henne försiktigt på huvudet. Där satt hon länge!
Dom är som glädjemedicin våra små fyrbenta!
Underbar läsning! Vad skönt att ni har det bra. Och detta vad hunden kan gör aför människan är unikt.
När jag läste till sjuksköterska så skrev vi om Djur i vården i vår C-uppsats och där fick vi många positiva reaktioner. Bl.a. detta med dementa människor och djur. Det var jätteintressant och roligt att skriva om.
Ha det gott nu tills vi ses och hörs nästa gång.
Jo, dere er alle kjempeheldige. Og så flott å få se Keno og Iver på bane. Jeg har boksene klare, mangler snekkeren…