Har kommit till insikt…

Kanske bättre självinsikt..?? Vad vet jag… Men jag kan i alla fall konstatera några saker:

Man måste inte endast tävla en gång i varje bruksklass och ta SBCH på 4 starter i eliten (fast Java gjorde det).

Man måste inte vara i elitklass i lydnaden när hunden är 1,5 år (även om Java var det).

Man måste inte ha så bråttom, hunden behöver faktiskt inte starta jaktprov när den är 8 månader, bara för att den FÅR det.

Det kan vara kul att ha något ”kvar” att göra när hunden blir äldre, det går att vänta med viltspåret några år.

En natt på Djursjukhuset gör inte att hunden dör (om det inte är risk pga skador/sjukdom förstås). Personalen där tar faktiskt bra hand om min hund, de kan faktiskt också rasta och mata en hund.

Världen går inte under, staden sjunker inte ner i havet, huset rasar inte samman, bara för att det inte går så bra på en tävling.

Det finns alltid någon som är bättre än en själv, så var nöjd med det just VI åstadkommit. Vi är också bra.

Många tycker inte som jag, de vill vara helt säkra på vinst/uppflyttning/första pris när de går ut och tävlar. Och det är ju helt okej, det är så de känner. Jag var också så en gång… Men nu… Jag vet inte, tror det är Kenos förtjänst, det GÅR INTE att vara ledsen i hans närhet! Han är ju såååå glad! Alltid! Vad gör det att vi missar något, vi har ju haft så f*rb*nnat kul! Det  måste väl också räknas?! Så när Iver och jag ska göra vår debut gör vi det inte för att man ”måste” tävla när hunden är så ung, utan för att jag känner att vi är mogna för en test. Sen inte sagt att vi klarar det. Men vi ska roligt, DET är viktigt!

Klart att jag också kan bli besviken, klart att mitt mål också är att bli champion och klart att jag vill vinna! Lite tävlingstarm måste man ju ändå ha!! Men vi har vunnit en hel del, vi har blivit uppflyttade och fått första pris, vi har varit duktiga. Även om man ska blicka framåt måste man ju också se tillbaka på det man faktiskt åstadkommit…

Förr blev jag grymt besviken ibland när det inte gick bra när jag och Java var ute och tävlade, det var faktiskt ganska jobbigt. Det var även jobbigt att lämna min hund kvar hos veterinären, jag grinade varje gång, trots att det kanske inte alls var något allvarligt. INGEN kunde ta hand om min hund lika bra som jag… Idag har jag släppt det där. Kanske för att Keno har haft en del otur i sin ungdom genom att skära upp tassar och få pinne i gommen… Kanske har jag blivit luttrad???

Nä, nog med skitsnack, var kom det ifrån??

Påsken har varit bra tycker jag, trots Ivers lilla fadäs… Vi åkte in och hämtade honom på Långfredagen och tog alla hundarna på en rejäl runda runt Färjestad. Sen hem och greja, bland annat klippte vi de tre får som var kvar att klippa.

Lördag var jag och vovvarna ute hela dagen tillsammans med Lollo, Britt och några till. Vi la först spår, Keno fick ett elit spår (framspår vänster, missade två pinnar). Sen till klubben där vi körde uppletande. Keno jobbade väldigt fint, så nöjd med honom! Sist ut lydnaden, Keno tränade bara på ställande/läggande, framåtsändande och hopp, gick fint. Vi avslutade med plats med skott och han låg som vanligt bra. De två ungdomarna fick träna på fotgående.

På lördag kväll var det påskmiddag med släkten i stan så hundarna fick vara själva hemma några timmar.

Söndag dök Anette och Ubbe med hundar upp. Fika och mycket töl, vi hade ju inte setts på typ 200 år!!! Cider fick ett spårupptag, Keno fick träna linjetag/dirigeringar och dubbelmarkeringar. Iver tränade på lite positioner och plats med mycket störning. På kvällen blev det storstädning av hela huset, tog sin tid.

Igår skulle Iver har varit på utställning men kunde ju inte pga olyckan i torsdags. Så istället träffade vi Lollo och tränade lydnad och efter det hade vi träff med Maria och tränade jakt. När all träning var klar rekade V-tollarna rutor inför WT:t. När vi kom hem var vi helt slut, alla fyra…

Så idag blev det bara en långpromenad med alla tre vovvarna. Och nu ska jag inta soffan!!