En midvintersaga…

Maken har vår ”första bil”, jag har vår ”andra bil”. När arbetsdagen är slut, startar jag bilen och den hostar till slut igång i kylan. Jag skrapar rutan… På insidan…
Parkerar utanför svärfar, hör hundarna skälla av lycka innanför dörren.
Öppnar dörren, välkomnas som alltid av ett myller av röd päls, som snor runt, runt, studsar och skäller. Jag är efterlängtad!
Drar på termobyxorna utanpå byxorna, drar ner den varma mössan över öronen och kopplar hundarna. Dags för en promenad!
Snön knarrar under fötterna, de alldeles för stora termobyxorna låter ”tjoff-tjoff” när byxbenen slås mot varann.
Stannar och tar ut en svart kockel ur liten valps mun.
Går vidare.
Ropar in Keno, båda hundarna kommer som ett skott, liten valp snor min vante och drar iväg.
Lyckas med byteshandel få tillbaka min vante, kallt utan den!
Det luktar kyla, -21 grader.
Knallar vidare, har fått upp rejält med tempo.
Lyckas locka in liten valp och får tag på rådjurskiten han har i munnen, kastar bort den när ingen av hundarna ser. Går vidare.
Kylan gör så att det bildas rimfrost på mina ögonfransar. Blundar för en micro-sekund för att få bort det. ”Uff”, liten valp hinner på den korta tiden ta sats och landa med sina framtassar i min mage. Tappar andan. Går vidare.
Tar av vantarna, händerna börjar bli svettiga i kylan.
Kommer ut i samhället igen. Kopplar hundarna.
Kliver ut på vit snö med pudrad kanel på… I alla fall ser sanden ut som det..
Berättar för Keno att vi aldrig kommer att komma ikapp löptiken som gick där för en timme sen. Han kan sluta dra i kopplet och se så där lycklig ut på ögonen.
Knallar på, börjar bli lite svettig, tack vare den höga farten vi håller.
Stannar, öppnar valpmunnen, monterar ut en stor, frusen grästuva. Som ”tack” biter valpen tag i kopplet, vill inte släppa. Erbjuder en korvbit istället, okej, det godtas. Går vidare.
Sätter på vantarna igen.
Hundsläpp igen, de far iväg som lyckliga tokar. Igen.
Ropar in Keno, frågar om ”han kan göra nåt?”. Keno kör hela repertoaren, backa, ingång, skall, kryp, snurra… Jag börjar skratta, som alltid åt min underbara spelevink. Så klart får han en godisbit.
Nyper i kinderna, ingen känsel, det är kyligt ute.
Tar ut en svart kockel ur liten valps mun.
Går vidare.
Ler åt Keno, som har frost i hela ”skägget” och på hela bröstet. Söt!
Kopplar hundarna.
Möter en stavgångare, håller in hundarna.
Liten valp lyckas ändå, på något konstigt vis, hoppa upp på personen, samtidigt som jag hejar på honom. Hinner precis få ner valpen på backen igen, innan hans tassar landar rakt i magen på den okända personen. Mumlar ursäkta.
Går vidare.
Trots ny riktning kan inte Keno låta bli att dra lite i kopplet. Han är målmedveten. Som alltid. Men vart är han på väg?
Tillbaka vid bilen. Bil nummer två.
Försöker öppna bakluckan. Frusen.. Inser att hundarna får sitta i baksätet den korta biten hem.
Startar bilen. Skrapar rutan. På insidan…
Åker hemåt.
Upptäcker snart ett nytt, främmande ljud. Verkar komma från baksätet.
Tittar.
Vuxen, snäll tollare ligger och vilar.
Liten, busig valp tuggar på uppletandeföremål, som han lyckats gräva fram ur påsen.
Vilken härlig kväll!