Omvänt lockande, min bästa vän…

…i alla fall en av dom bästa när det gäller hundträning.

Det går ju att göra så otroligt mycket av just omvänt lockande. Många gånger så tänker man kanske inte på vad det faktiskt kan leda till, det där lilla momentet att ”inte ta korven ur handen”, utan man tar det mest som just den övningen och stannar där. Eller så kanske man faktiskt inte vet att det går att utveckla det i det oändliga, eller inte vet hur man gör…

Jag lär ut det på mina kurser och dom som sen går vidarekurser, stöter på sättet att tänka igen.

Det första är alltså att hålla en godis i handen och få hunden att förstå att om den inte tar godisen kommer den att få den. Handen ska vara öppen, bara stängas om hunden försöker ta. Håll så nära nosen på hunden det går. Nu kommer nåt av det viktigaste: Inga ”nej”, hunden ska själv komma på vad vi vill att den ska göra. Vi vill inte att övningen går ut på att vi hela tiden talar om för hunden vad den inte får göra, utan att hunden själv tänker ut vad den själv tjänar på att göra.

När hunden kan det, utmanar jag den genom att hålla nära, nära, ibland i pincettnypet som att jag skulle ge, rör handen snabbt, rör handen bortåt osv.

Vidare börjar jag ”tappa” godisbiten framför eller vid sidan av hunden. Så småningom även bakom. Små ”släpp” från låg höjd i början, till att släppa från högre och högre höjd.

När hunden är säker på detta, börjar jag om, fast denna gång med en boll. En boll ligger bra i handen och är lätt att greppa om hunden försöker ta den. Fast det förutsätter ju att hunden gillar bollar, annars får man hitta på nåt annat.

När alla steg är gjorda med bollen, gör jag samma sak med en dummy.

Hittills har jag gjort allt själv. Nu är det dags att gräva fram en kastare, för min del brukar Magnus få bli den som ställer upp i början. Nu är det istället han som har godis i handen, tappar på backen, håller bollen och dummiesen i handen. I detta stadiet brukar man kunna se att det blir betydligt svårare. Plötsligt ska hunden förhålla sig till en kastare, och dom första gångerna kanske inte hunden har rätta tänket. Men det brukar snabbt komma tillbaka igen.

Det är egentligen härifrån som träningen börjar bli så himla kul! När det bara är att sakta och säkert bygga upp svårigheterna med mer och mer kast. Även här gäller ”om jag sitter kvar när X kastar dummien kommer jag att få hämta den”. Och om hunden inte sitter kvar, är det kastaren som blir glad och får apportera.
Även här gäller förstås inga ”nej”, utan hunden ska tänka själv. Och det gör den! Och fort framåt går det, för hunden vill ju så klart göra det den tjänar på.

Även skott går så klart att lägga på så småningom. Och vatten. Och…. ja, bara fantasin sätter gränserna.

Jag använder även omvänt lockande vid träning att hålla fast, inte tugga (eller få bort tugg), andra stadgeövningar, platsliggning, hoppa ur bilen, få matskålen, hålla rätt position på fotgåendet mm mm.

För några år sedan tränade jag en del med en tjej som tränade som jag. Vi kallade det att vi ”nördtränade” eftersom vi båda tänkte så lika. Hon kom på idéen att använda den inlärda skvallerträningen i jaktträningen. Hennes hund var het när hon såg andra hundar jobba, så då tränade hon att hunden skulle skvallra när andra hundar jobbade. Fungerade fint. Skvallerträning är ett otroligt bra hjälpmedel, jag har lärt in det på både Iver och Keno och Vilse håller på att lära sig, men det är ett annat kapitel…

Semester från träning och alla måsten!

DSC_0602

Hela veckan som gått har vi tagit ledigt från träning. Förutom i onsdags när grabbarna fick varsitt spår innan jag skulle ha spårkurs.
Kenos var 1,2 km med 6 pinnar, 2 leksaker och 2 dosor med godis. Vänster upptag. Rätt håll, alla föremål.
Ivers var 1,1 km med 6 pinnar. Anette la det. Ett kul spår. Vänsterupptag. Rätt håll, alla pinnar med in. Båda hundarna spårade bra. Keno hade dessutom massor av klurigheter i sitt, såsom många vinklar på rad, serpentiner, flera spetsar mm.

Det är allt vi tränat under hela veckan. Känns bra med paus ibland,  reflektera över annat i livet, träna (motionera), greja hemma så som måla mm och förstås mysa med hästarna.

Torsdag drog vi iväg till Särna. Skönt att gå långa turer på fjällen, stanna och fika och njuta av utsikten. Sen slappa och bara vara i stugan. Snälla Anette har skött om hus och djur under tiden. Tack snälla!!!

Selfie uppe på Städjan.
DSC_0606

På väg ner från Städjan. Det blåste väldigt kraftigt!
DSC_0609

Vilopaus vid Städjan.
DSC_0635

Människor som tänker på våra fyrbenta. Det gillar vi!
DSC_0637

På väg upp till Njupeskär.
DSC_0622

Njupeskär. En hel del snö kvar…
DSC_0627

Det fanns en liten, smal passage vid sidan av snön på spången vid Njupeskär…
DSC_0626

DSC_0612

Till veckan ska vi i alla fall träna lite igen! Jag håller kurs två dagar och hoppas hinna träna lite innan dom börjar. Vi har också bokat in träning med tollare,  nu ska vi träna hårt inför start på tjp i sommar! Keno har även halkat in på ett elitspår till, fast det inte alls var tanken… Den starten blir helt utan träning. Det är planen…

Vi ska hinna fira goa far på hans dag och jag har tänkt att provrida hästarna, ska bli kul!

En trött Iver efter en hel dag på fjället!
mms_20150525_115409

Jante – släng dig i väggen! Jag är stolt, glad och lycklig!

Under en tid har jag blivit coachad i en coachningsgrupp. Var tredje vecka har vi fått ett träningsschema för både styrka och kondition. Jag valde att få övningar som gick att köra hemma då jag inte har tiden att åka till ett gym. Jag går upp tidigt och tränar styrka på morgonen, innan jobbet och på eftermiddagen tränar jag fys-pass tillsammans med hundarna. Annars skulle jag aldrig hinna träna allt… Träningen har bestått i ganska hård träning, sex dagar i veckan har vi tränat och jag har följt scheman slaviskt. Varje träningstillfälle har slutat med att svetten har forsat nerför rygg och mage, till och med nerför pannan, vilket det inte gör i första taget på mig… Det har varit otroligt kul! Roliga och varierande övningar, inte bara klassiska styrkeövningar. Även konditionsbiten har varit kul, med intervalljogg bland mycket annat.

Varje fredag skickade vi in våra mått och vår vikt.

I förrgår var det sista dagen på coachningen och vi fick därför våra resultat skickade till oss. Och jag blev så himla glad!!! Och överraskad! Visserligen inte så mycket om man bara ser till kilona, men om man tittar på alla centimetrar har det hänt en hel del. Jag är så stolt, glad och lycklig! Jag har fixat det!! Tjohoo! Och jag är supertaggad att fortsätta mot nya mål! Jag har ju massor av bra övningar att ta av!
Stort tack till Linda på Träningsverkstan!!

Vi firade det fina resultatet ikväll med en joggingrunda i ösregnet. Vi sprang 5 km och det var knappt jobbigt… Härlig känsla! Efter kvällsmat tog vi en kopp te, några rutor mörk choklad (som jag fick av tjejerna i söndags) och slappade framför en film!

Bye-bye Ronny, bye-bye!!!

Efter en månad i det varma garaget hemma på gården i Näs fick så äntligen Ronny komma ut! Han fick flytta till Lena och Hans i Forshaga och där kommer han att få det toppenbra! 

Ja, jag vet, det är ”bara en bil”, men jag får alltid något sjukligt förhållande till mina bilar (även om Ronny egentligen var Magnus bil) så det känns skönt att han kom till ett bra hem! Inte behövde vi sätta in annons heller, det är bra med hundvänner!

Igår äntrade jag ICA på wåxnäs för att snabbhandla några saker. När jag stod och valde bland kollegieblocken ställde sig två damer i den över åldern, tippar på runt 70 år, precis bredvid mig  Ja, jag vet, man ska ju inte tjuvlyssna men de stod faktiskt bara en halvmeter ifrån mig…
- Har dom inga tackkort här?
- Finns det inga? Ja, det säger jag, vilken dålig affär!
Dom snurrade frenetiskt på ett sånt där snurrställ där det brukar sitta kort till alla möjliga högtider.
- Jo, här finns det visst ett! Men oj, 25,90 kr! Sååå mycket kan jag bara inte betala! Jag ska ju bara säga tack!
- Nä, det kan du verkligen inte göra! (muttrar något om dålig affär igen och sen går dom därifrån).
Det är klart, har man inte 25.90 kr är 25.90 kr väldigt mycket pengar! Så är det ju! Men annars fick jag en liten känsla av att dom kanske inte hängt med i prisutvecklingen i landet… Kul var det i alla fall att höra dom.

Det har inte blivit någon träning alls onsdag och torsdag, bara rejäla långpromenader, med och utan stavar. Men idag ska jag och grabbarna till Pernilla och där vankas långprommis, trimning av tollaröron (Pillan ska trimma Iver, jag ska vara sällskapsdam…), kvällsmat och till sist hoppas vi på lydnadsträning i ridhuset!

”Hej, jag heter Malin. Min ****** är alkoholist”.

Det är jobbigt att stå vid sidan av.

Att inte kunna påverka fast man så gärna vill.

Det finns olika sorters beroende, även om den gemensamma nämnaren är alkohol. I det här fallet är det ett beroende som smugit sig på under många år. Jag har levt nära den här personen hela mitt liv och som barn minns jag inget alls av att det skulle varit extra mycket alkohol med i bilden. Beroendet inträffar på kvällstid, på dagarna märks inte värst mycket.

Det är fruktansvärt jobbigt att se hur en person man älskar förstöra sin egen kropp och bryta ner den till något den inte skulle behöva vara! Att se personens kropp sakta men säkert få den ena åkomman efter den andra och det enda som görs för att det ska bli bättre är att få ännu några fler piller.

Jag har gått igenom alla känslostormar tror jag, allt från att vara ledsen till att vara arg till att vara frustrerad till att känna en stor hopplöshet. Vissa perioder tänker jag inte så mycket på det, men så kommer det över mig igen, och det är jobbigt! Mest jobbigt är när jag tänker på vilket liv den här personen skulle kunna ha haft, och vilket liv denne skulle kunna ha gett sin sambo! Och vad mycket roligt vi två skulle kunna ha hittat på, istället för att bara ses över en lunch. Jag kan faktiskt inte minnas när vi två senast gjorde något tillsammans… Och då menar jag något annat än att äta mat, fika, ge varann julklappar mm. Utan något man faktiskt GÖR, som att gå på stan, gå ut i skogen och grilla korv eller åka någonstans och se på något intressant, gå på bio, ja listan kan göras lång.

Alla förutsättningar finns för att få ett bra, långt och härligt liv tillsammans med en underbar sambo, sina barn och barnbarn! Ett liv som skulle kunna innehålla massor av roliga saker! Istället har den här personen valt att ha alkoholen som sin bästa vän, på bekostnad av sin egen hälsa. Och den hälsan blir stadigt sämre och sämre…

Det är många känslor inom mig som strider när jag någon gång ringer dit kvällstid och denna personen svarar och jag direkt hör att X har druckit. Jag blir arg, ledsen, frustrerad, ja allt på en gång. Jag undviker att ringa dit på kvällarna, för jag vill inte utsätta mig själv för de här jobbiga känslorna. Men det händer att jag måste göra det ändå.

Man kan ju undra varför vi runt om inte gör något. Men vi har försökt! Under många år och på många olika sätt! Men tyvärr går det inte att rädda någon som inte vill bli räddad… Ibland har jag önskat att det finns tvångsvård även av en fullt mentalt frisk vuxen person, men så är det ju inte…

Det här är min stora sorg här i livet!

PS För er som känner mig nära och vet vem den här personen är, snälla skriv inte något i din kommentar så man förstår vem det är. Jag vill absolut inte hänga ut någon!

Träningssemester!

Det blev en hel del träning innan starten i högre spår för Iver så det kändes rätt och riktigt att låta hundarna få lite tid att bara vara hundar denna veckan.
Måndag var de med mig på jobbet, men hemma sen slöade vi alla fyra.

Tisdag och onsdag gick jag Ledarutveckling 1 på Studiefrämjandet på kvällstid så hundarna slappade hemma på gården tillsammans med Magnus.

Även jag hade tagit semester denna veckan, så torsdag och fredag var jag ledig. Och det var verkligen behövligt, jag sov ända till 10.20 första morgonen och det gjorde även hundarna och Magnus… Snacka om att vara i behov av sömn!

Igår kväll var det sista gången på apporteringskursen här hemma, vilket nog är tur för jösses vad fort det blir mörkt nu!

Förutom långa promenader i skogen, cykelturer och slappande, har även huset fått sig en rejäl storstädning. Idag åkte vi hem till mamma och pappa och fick oss lite lunch och fika, och Magnus hjälpte dom att sätta upp en ny lampa.

Hundarna har inte tränat någonting alls, tills idag. Jag stannade till i Molkom och la ett varsitt hårt spår till dom, det har vi inte tränat sen tidigt i våras. Spåren var bara 50 m långa och gick på asfalt, grus och trädgårdsplattor. Kul att se att takterna sitter i, dom spårade riktigt fint! Iver hade lite svårt vid vinkeln på grus, medan Keno tog sina vinklar klockrent.

I helgen ska jag hålla kurs för ett glatt retrievergäng, det ska bli kul! Enda nackdelen är att mina egna hundar inte kommer att få träna något i helgen heller, men å andra sidan kan dom gott få ha semester veckan ut!

 

Träningsmetod-inte alltid helt lätt!

Desto mer man lär sig, desto mer invecklat blir det. Desto fler olika träningsmetoder, desto mer förvirring. Det är inte alldeles lätt att hitta rätt i djungeln, särskilt inte om man är ny inom hunderiet.

Det extrema åt ena hållet och det extrema åt andra hållet står så långt ifrån varandra att det nästan är omöjligt att sammanföra de olika metoderna. Men vad hände med det vanliga ”bonn-vettet”? Har det tappats bort någonstans på vägen, drunknat i alla olika träningsmetoder?

Det är ju för många en slump var man hamnar på kurs med sin första hund, oftast handlar det mer om hur kursen ligger geografiskt, vad ”andra” tycker och om kursen ligger bra i tiden, än om vad just den personen egentligen vill lära sig och på vilket sätt den vill lära sin hund. Det är ju inte alltid man kan svara på det så där i början, innan man har fått prova. Vi matas ju med mängder av bra och dåliga metoder på Internet, filmer på youtube, hundar som blir slagna, hundar som lider. Men också metoder som inte tillåter något annat, metoder som tror stenhårt på sin sak och inte kan tänka sig att ens snegla på en kompromiss. Om man är helt grön inom hunderiet är det inte helt lätt att hitta rätt där ute, många gånger går man kanske en kurs och sen blir man fast där, både i sättet att träna och möjligheten att gå en annan typ av kurs.

Att vara en bra hundtränare tycker jag handlar mycket om att kunna hitta rätt sätt att träna för min hund, inte rätt metod för mig. Visst, det ska kännas bekvämt och tryggt och jag ska kunna stå för metoden, men framför allt ska den passa min hund.
Inte alldeles sällan handlar det om att man får kompromissa, ta en bit av en träningsmetod och para ihop med en annan metod. Då kan man hitta vägen som leder just min hund in på rätt bana, att min hund hamnar i rätt sinnesstämning eller att just min hund lättast förstår vad jag menar.

Några gånger har jag mött personer på kurs som aldrig någonsin har tränat hund förut och som ”bara gör” och det blir ändå helt rätt. Som aldrig har hört talas om att man kan shejpa in ett beteende eller att man bara ska träna ett visst antal minuter innan hunden måste få en paus. Istället har dom använt en metod som dom helt enkelt har trott varit ”rätt”, kanske visat hunden med hjälper hur den ska göra eller lärt in det på annat vis. Och momenten ser hur bra ut som helst och hunden är pigg, glad och arbetsvillig. Och det sättet är förstås också helt rätt. Fascinerande och ibland nyttigt för oss ”nördar” att tänka på, som ofta snöar in i så små detaljer att det ibland blir jobbigt…

Det viktiga är att aldrig, aldrig, aldrig någonsin träna på ett sätt där hunden far illa! Men sen tycker jag det är fritt fram att hitta ett träningssätt som både hund och förare mår bra i. En del hundar behöver mer struktur än andra, precis som för oss människor.

Fram för mer mångfald i hundträningen!

Trevlig helg!

Vatten, sol och bad!

Det har ju varit helt okej väder att vara sjuk i ändå. Även om jag inte orkat göra något har det funkat fint att ligga i solen på altanen och läsa. Hundarna har även fått simma massor och tränat passivitet och skott vid / i vatten.

Jag har fått sällskap av Therese med hundar som varit här några gånger. Hundarna har fått umgåtts och simmat och jag har fått sällskap, himla trevligt!

Även Therese med Dino har varit här, då fick hundarna träna passivitet. Bra att matte inte orkar nåt ibland så det blir träning av såna tråkiga saker…!

Torsdag dök först Mari med hundar upp en snabb sväng och sen även Pernilla med tjejerna. Underbara vänner jag har som kommer hit och håller mig sällskap så jag inte får lappsjukan! Pernilla och jag lapade sol och vilade mest hela dagen, trevligt, trevligt!

Igår blev det återigen till att vila i solen, det var min sista sjukdag, på måndag är det tänkt att jag ska jobba igen. Och det går åt rätt håll, känner mig piggare och inte alls lika andfådd, jag behövde verkligen den här tiden till att läka. Bra är jag inte än, men jag har börjat så smått att gå korta, lugna promenader och det går ganska bra. Än är det liv i kärringen!

Idag tog vi med hundarna ut i båten, åkte över till andra sidan sjön här hemma och solade några timmar. Åkte sen en längre tur innan vi åkte hemåt igen. En underbar dag!

 

 

 

Nu ikväll dök Anders upp här hemma och grillade med oss och efter mat och lite vin tog jag och grabbarna en lugn skogspromenad.

Imorgon ska det äntligen bli lite riktig träning, jag ska träffa Kerstin och Brita och vi ska lägga upp som ett TJP-prov, ska bli kul att se hur vi ligger till nu…
Och på eftermiddagen kommer såklart svärmor/far och firar den viktiga dagen med tårta (ja, ni vet väl att Victoria fyller år!!!!!!!!!!!!!!!!!!!).

Botten och toppen…

Helgen som gick skulle bli en trevlig, social helg med start på tollingjaktprov. Verkligheten blev en annan, vi hamnade på akuten…

Fredagseftermiddag dök Pernilla med tösera upp och vi tog en promenad. Vi hann inte långt innan jag lyckades trampa snett, så hårt att det smällde i foten. Kvar blev vi i skogen med en yr och illamående Malin och en Pernilla som försökte hålla mig lugn. Jag var tydligen helt vit i ansiktet…

Jag lyckades linka ut till grusvägen där Magnus fick hämta mig med bilen. Då hade även Frida kommit. Jag hade ont som satan och foten svullnade till en fotboll och blev senare även blå.

Det blev ändå en trevlig kväll där vi satt och käkade, drack vin och pratade. Jag hade ändå ett litet hopp om att jag kanske, kanske kunde starta på tjp morgonen efter. Fick jag bara på mig en känga och svepte några värktabletter skulle det nog gå… Men tji fick jag, jag provade att stödja lite, lite på foten och hela världen snurrade och jag mådde illa. Bara att stryka oss alltså. Surt och orättvist kändes det!

Eftersom det var jag som hade viltet och de andra inte hittade till provet åkte jag med Pernilla upp till provet ändå. Och jag hade tur och fick se de fyra först startande i alla fall. Det var en fröjd för ögat att se Frida och Kula!!
Sen kom Magnus upp och vi åkte till akuten. Där blev vi kvar i sex timmar…

Hemma igen var Pernilla tillbaka här och det blev ändå en helmysig kväll med middag, vin och en massa trevligt prat. Så himla kul att hon stannade hela helgen! Och det trots min trasiga fot… Hon ställde verkligen upp, jag har en riktig vän i henne!

Söndag fick hundarna träna lite, Iver fick göra ett sök med fyra änder, Keno fick göra ett uppletande. Det hade inte gått utan hjälp av Pernilla… Vilja och Doris fick testa vilt och visade att det verkligen var deras grej! Så duktiga!
Sen tog vi en tur på fyrhjulingen så hundarna fick springa och även ta en simtur i sjön.
Vi hann även med att sitta och fika i det underbara vädret och bara vara.

Jag är sjukskriven denna veckan. Igår var jag ändå bättre i foten, jag kan halta fram utan kryckor. Men jag testade sen på kvällen att ta av de två lindorna som satt ganska hårt. Och då gjorde det väldigt ont igen och jag kunde knappt gå. Så bra är jag ju inte än…

Hundarna fick i alla fall träna kryp och saktagående, moment som passar bra med en defekt matte.

Idag dyker Kicki upp på en fika och lite prat, kul med sällskap!

Ont och stelt…

Ja, den här veckan har präglats av mycket smärta och stelhet i ryggen. Jag har ju haft låsningar förr i ryggen men kan inte komma ihåg att jag haft riktigt så här ont. Eller så har jag förträngt det…

Onsdag drog i alla fall jag och Magnus iväg till Karlskoga på föreställningen ”stört”. En mycket rolig men också tänkvärd kväll! Innan den började käkade vi på en mysig restaurang i Karlskoga (tack för tipset, Pernilla). Jag var lite orolig att jag inte skulle orka sitta, men med bra stolar och värktablett i kroppen gick det riktigt bra.

Igår blev det inte många knop efter jobbet… Hade ju en tanke om att kanske lägga nåt kort spår, men det var bara att glömma, jag orkade helt enkelt inte. Som tur var hade Magnus varit ute i skogen med hundarna på dagen och sen fick de simma i poolen på em. Så vi tog helt enkelt en slapparkväll hemma.På natten mådde jag dåligt så det blev lite sömn.

Det har varit några hårda dagar och nätter, men desto bättre känns det idag efter besök hos naprapaten. Hon tyckte jag var mycket bättre och efter ännu en behandling känns det i alla falk som att det går åt rätt håll, skönt!

Ikväll ska iver få göra en plats med skott sen får vi se om vi kanske tränar nåt mer, beror helt på hur jag känner mig. Ska bli kul att träffa Pernilla och rödluvorna igen!