Ivers resa!

Det är svårt att välja valp tycker jag. Egentligen gillar jag bäst när en uppfödare jag litar på väljer ut åt mig. Som i Kenos fall. Det blev ju bara så rätt! Men eftersom Keno var pappa till denna kullen hade jag ”första tjing” och att alla valpar visade sig vara väldigt lika, både på valptestet, med vilt och andra saker jag kikade på, gjorde det svårt. Någon föll ifrån av någon anledning och efter mycket funderande hit och dit kom så Iver hem till Näs!

Det tog inte så lång tid innan vi insåg att han inte fått med sig så mycket hundspråk från tiken. Som tur är har Keno alltid haft ett väldigt bra hundspråk och han är trygg och säker i sig själv. Så det blev han, och vi, som fick lära Iver språket. Resultatet blev en Iver som idag har ett bra och tydligt språk. Tyvärr hann det bli en del missförstånd mellan hundarna innan Iver var fullärd och det sitter i än. De är inte bästa vänner, men för det mesta fungerar det ändå, med viss support och planering av oss tvåbenta.

Iver visade från första dagen att han har en enormt fint utvecklad näsa! Och han har ju fortsatt att utveckla den fint!

När han precis hade fyllt ett år startade vi appell spår där vi blev uppflyttade. Ett år senare, när han precis fyllt två år, startade vi lägre spår och blev uppflyttade. I högre klass fick vi starta flera gånger, det var lydnaden som inte riktigt satt, men spåret hade vi alltid fullt på. Han blev uppflyttad till Elitspår som treåring.

I lydnaden har vi startat en gång i ettan och fick första pris. I tvåan startade vi också en gång med första pris som resultat. Vi har sen startat trean två gånger, lite på skoj och för att få lite tävlingsträning, men momenten sitter inte riktigt.

Iver startade på tollingjaktprov som tvååring. Han var lugn och fokuserad, hade fin fot och tolling. Han var dock inte klar med momenten, han kunde inte allt, men pris fick han!

Som treåring startade vi två gånger på tollingjaktprov, men då hade något gått galet, han hade gått upp sig i aktivitet och kom hem med pris ena gången och nolla andra gången.

Iver och jag har gjort en otrolig resa tillsammans! Han har från början inte varit en lätt hund. Han har, och har haft, många egenheter. Som till exempel jaga bilar, göra utfall mot bilar som åker på grus, utfall mot hundar på promenader, utfall mot Keno när de äter ben mm mm. Han har också andra egenheter som att slicka upp allt vatten på duschgolvet när vi duschat, på sista kvällsrundan måste han gå in efter Keno, annars törs han inte gå in, men bara på sista turen… Med mera…

Med Iver har jag fått gå på min magkänsla och bortsett från alla ”goda” råd hur man BÖR träna sin hund. Jag har fått gräva djupt efter idéer och tankar för att hitta lösningar som passar just honom. Och även fått hjälp av några duktiga instruktörer som förstår Iver och kunnat komma med goda råd.

Det hade varit skönt om det hade funnits en färdig mall för hur jag skulle träna just honom, men det finns ju förstås inte.

Ibland har jag blivit dissad av ”förstå-sig-påare ”, säkert har dom tyckt ett och annat bakom min rygg, men träningen måste ju kännas bra för Iver och mig, inte för alla andra. Det är ju vi som tillsammans ska jobba ihop, det är vi som ska vara ett team, ett med varandra. Jag har haft god hjälp av att lära Iver skvallerträning, på så sätt har jag fått bort både utfall mot hundar (ska vara tydlig med att han aldrig visat, eller visar, något på träning och tävling utan det är bara på koppelpromenader och det är hans sätt att försöka skrämma bort dem då han egentligen är osäker på dem), bilar och ”grusvägsbilarna”.

I jakten har jag haft en riktig utmaning! Iver har varit duktig från första stund att ta vilt, men han har velat behålla det. Han har ätit upp en och annan andfile… Vi jobbade första åren nästan bara med stadga, avlämningar, gripanden och linjetag. Men han kunde ändå dra på andras markeringar.

Han tyckte det var obehagligt att simma långt och fanns det land på motsatt sida gick han upp där med apporten och det fanns inte en chans i helvetet att jag kunde få honom tillbaka. Lösningen blev att simma i pool en vinter, sen släppte rädslan, men det är först i år som det har släppt helt, nu har han ingen tanke på att stanna kvar på andra sidan.

 När det gäller skott har Iver ett otroligt intresse för det! Vi har jobbat stenhårt med att få dom att betyda mindre för honom. Idag är han fortfarande väldigt intresserad av skytt och skott, men vi har det under kontroll. Tror jag…

 Ljud är en annan bit i Ivers liv. Han har haft pip och även startljud. Det hittade vi till slut en lösning till, nu i vår, genom Tryckträningen. Även hans stadga fick hjälp av den träningen, likaså hans sinnesstämning. Så nu i vår har vi nästa enbart tränat det, för hade vi inte fått ordning på det, hade jag gett upp jakten med honom. Jag är så tacksam att vi genom Regina hittade rätt metod att träna!

Jag har många gånger tänkt ge upp jaktträningen med Iver och satsat helhjärtat på brukset, där han är så otroligt duktig. Jag har haft många dippar… Men mitt jävlaranamma har också kommit fram och gett mig ork att träna vidare. Jag skulle idag inte vara en så pass bra tränare till mina hundar, ha så många lösningar till mina kursdeltagare att servera och en så stor kunskapsbank att ta ur om jag inte hade haft Iver! Han har lärt mig mer än någon annan hund!

Mina mål har ändrats under tidens gång, nu är det inte så mycket själva målet som är det viktiga, utan resan dit. Hur jag ska lösa nästa grej, hur jag ska klura ut nästa lösning… Att vi ska ha roligt och trevligt på vägen, det är det viktiga nu!
Att jag jobbar med Iver, inte emot, även om det strider mot hur man BÖR träna. Iver är Iver och han måste få träna utifrån hans eget sätt att tänka, hur han fungerar.

Och vi kommer fortsätta att kämpa! Han är en otrolig träningskompis, med en enorm arbetsvilja, en stor personlighet som charmar dom flesta och en härlig kompis!

Och i helgen gjorde han sitt livs bästa tollingjaktprov!!! Ettan satt där, allt stämde, fot, tysthet, stadga, avlämningar, aktivitetesnivå. Men så på allra sista markeringen drogs proppen ur hans hjärna, då orkade han inte hålla ihop sig längre, och det som inte får hända hände. Han la ner viltet på väg in och tuggade. Och i och med det var nollan vår… Jag var så underbart glad över alla fina saker han gjorde på provet, så glad och stolt! Men ändå så otroligt besviken…!

Pappa Keno startade i öppenklass samma dag och jag är stolt som en tupp över det fina prov han gjorde!! Han gick till pris, visade upp fin vattendririgering, dubbel på vatten, enkel på vatten, fotgående, tolling, fina upptag och avlämningar. Han fick jättefin kritik. Men tyvärr hände något på söket, han fick inte in alla, så vi åkte ner i pris. Men ändå! Det lilla vi tränat och så gör han ett sånt fint prov!!! Mammas pöjk!!!