”Hej, jag heter Malin. Min ****** är alkoholist”.

Det är jobbigt att stå vid sidan av.

Att inte kunna påverka fast man så gärna vill.

Det finns olika sorters beroende, även om den gemensamma nämnaren är alkohol. I det här fallet är det ett beroende som smugit sig på under många år. Jag har levt nära den här personen hela mitt liv och som barn minns jag inget alls av att det skulle varit extra mycket alkohol med i bilden. Beroendet inträffar på kvällstid, på dagarna märks inte värst mycket.

Det är fruktansvärt jobbigt att se hur en person man älskar förstöra sin egen kropp och bryta ner den till något den inte skulle behöva vara! Att se personens kropp sakta men säkert få den ena åkomman efter den andra och det enda som görs för att det ska bli bättre är att få ännu några fler piller.

Jag har gått igenom alla känslostormar tror jag, allt från att vara ledsen till att vara arg till att vara frustrerad till att känna en stor hopplöshet. Vissa perioder tänker jag inte så mycket på det, men så kommer det över mig igen, och det är jobbigt! Mest jobbigt är när jag tänker på vilket liv den här personen skulle kunna ha haft, och vilket liv denne skulle kunna ha gett sin sambo! Och vad mycket roligt vi två skulle kunna ha hittat på, istället för att bara ses över en lunch. Jag kan faktiskt inte minnas när vi två senast gjorde något tillsammans… Och då menar jag något annat än att äta mat, fika, ge varann julklappar mm. Utan något man faktiskt GÖR, som att gå på stan, gå ut i skogen och grilla korv eller åka någonstans och se på något intressant, gå på bio, ja listan kan göras lång.

Alla förutsättningar finns för att få ett bra, långt och härligt liv tillsammans med en underbar sambo, sina barn och barnbarn! Ett liv som skulle kunna innehålla massor av roliga saker! Istället har den här personen valt att ha alkoholen som sin bästa vän, på bekostnad av sin egen hälsa. Och den hälsan blir stadigt sämre och sämre…

Det är många känslor inom mig som strider när jag någon gång ringer dit kvällstid och denna personen svarar och jag direkt hör att X har druckit. Jag blir arg, ledsen, frustrerad, ja allt på en gång. Jag undviker att ringa dit på kvällarna, för jag vill inte utsätta mig själv för de här jobbiga känslorna. Men det händer att jag måste göra det ändå.

Man kan ju undra varför vi runt om inte gör något. Men vi har försökt! Under många år och på många olika sätt! Men tyvärr går det inte att rädda någon som inte vill bli räddad… Ibland har jag önskat att det finns tvångsvård även av en fullt mentalt frisk vuxen person, men så är det ju inte…

Det här är min stora sorg här i livet!

PS För er som känner mig nära och vet vem den här personen är, snälla skriv inte något i din kommentar så man förstår vem det är. Jag vill absolut inte hänga ut någon!

3 reaktioner till “”Hej, jag heter Malin. Min ****** är alkoholist”.”

  1. De måste själv vilja bli nyktra. Man kan stå bredvid o böna o be o skrika så mycket man orkar men det hjälper inte. Självinsikten är viktigast. Att de sviker personer i sin närhet är underordnat beroendet.
    Vet inte om man ska tycka synd om dem eller be dem dra åt skogen. Bådar alternativen är rimliga….
    I know the feeling…
    Kram

  2. Så jobbigt att stå någon nära som har ett sånt beroende. Ser mycket elände av detta i mitt jobb och det finns mitt ibland oss där man minst anar det och man förstår inte varför. Kramen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.