”Nollan”.

Keno och Rally provligger de nya kuddarna.

Mycket kan man säga om Iver, lille Iver. En mycket speciell hund är han. Med många egna idéer om hur saker ska gå till här i livet. Men han är också en underbar hund att träna, väldigt lättlärd, ja smart faktiskt. På varje bruks/lydnadstävling han har startat på, har han varje gång blivit uppflyttad eller fått första pris, han har än så länge behållit sin ”nolla”! Och så även igår!

Tävlingen i Ludvika jag hade anmält till omvandlades till en kvällstävling då de hade dubbelbokat hallen. Så på dagen hann vi med en två timmar lång promenad här hemma i skogen, käka lunch och greja lite här hemma innan vi åkte iväg på eftermiddagen.

Väl där insåg jag att en sån här typ av hall hade vi varken tränat eller tävlat i. Det var en fotbollshall… Och det fanns ingen plats att innan låta sin hund ”supa in atmosfären” lite. Vid samlingen fick jag reda på att trean och tvåan skulle köra samtidigt på varsin planhalva och att en tjej som åkte långt var försenad på grund av vädret så därför skulle vi börja med lydnaden och ta plasten sist. Det betydde alltså att hundarna innan lydnaden inte alls fick någon chans att bekanta sig med omgivningen, man gick in på planen direkt utifrån. Om platsen är först har de varit inne på planen och fått en chans att känna in sig lite.

Jag var inte alls nervös, Iver kändes glad och fokuserad och vi kör ju bara lydnaden på lite kul… Väl där inne kändes han väldigt fokuserad på mig, trots att vi hade fem personer på vår planhalva som gick med runt och störningarna från de som körde trean bredvid. Då tackade jag mig själv för att jag tränat så mycket sånt, just att kunna fokusera trots störningar.

Fria följet hängde han med fint i, läggandet gjorde han klockrent. På inkallningen började hans rackartyg… Iver, som har otroligt fina och stabila ingångar – alltid, kom i full fart och hoppade rakt på mig! Jag var absolut inte beredd på det så jag höll på att ramla bakåt. Allra första gången han gör nåt sånt. Jaja, bara att le åt honom och ta nästa moment. Rutan, den som vi då bara tränat under fyra veckor, gjorde han klockrent, full pott på den.
Sen apporteringen, där klantade jag mig lite, jag tänkte inte på att vi var där vi var utan jag vrängde iväg den som jag brukar och den studsade och for iväg all världens väg. Blev väääl roligt för Herr Iver som for iväg som en projektil på mitt kommando, tryckte till den med tassarna så den flög upp i luften innan han fångade den och sprang in till mig och satte sig korrekt fot. Kunde inte göra annat än att skratta…
Dags för hoppet. Fint ut-hopp, satte sig rakt och snyggt. När jag precis sa ”hopp” igen vände han bort från hindret istället och fortsatte bortåt. Öööö? Jag fick till ett kommando till, då hoppade han över och satte sig fint fot. Tja, hjärnsläpp från hans sida…
Fjärren, som vi också bara tränat de här fyra veckorna, blev det ett DK på andra sittet annars funkade det fint.
Platsen var sist och den gick fint, alla hundar låg tryggt, det var någon som ålade sig fram men ingen reste sig. När jag stod 25 meter ifrån lille Iver och hörde treans tävlande kasta sina apporter bakom min rygg blev jag lite orolig, skulle han fixa det? Stooora ögon hade han, men han låg helt stilla.

Duktiga lille Iver skrapade ihop till ett första pris och en tredje placering!!!

Idag har vi mest softat, eller ja, en joggingrunda blev det och sen har grabbarna fått träna lite dirigering. Nu ska vi satsa på jaktträningen igen och även brukset, nu lägger vi undan lydnaden. Kanske tar vi upp den nästa vinter igen..?!