Vilse.

Det är kanske inte så roligt om man är vilse i livet. Heller inte så roligt att gå vilse i skogen… Men det är otroligt spännande när ens spårläggare har gått vilse (men hittat tillbaka förstås) och man ska släppa på sin hund på spåret sen! Så hände det igår. Kenos och Ivers spår blev lite ”tillplattade” och i och med det rejält försvårade. Keno var först ut. I hans spår hade spårläggaren T gått över sitt eget spår på flera ställen, gått över en vinkel, gått i samma spår åt två olika håll och trampat runt pga att hon kom vilse. Dessutom hade skogshuggaren varit i farten och trampat runt i spåret på två ställen där han sågat träd. För första gången sen vi började med skogspinnar låg det bara pinnar som inte jag alls hade tagit i. Keno tog upptaget fint och spårade på bra. Hittade sina pinnar, missade en (den missade jag också) och vid svårigheterna kunde jag klart se hur han jobbade sig genom dom. Där skogsgubben varit redde han ut alla myller av spår till slut och tog sig vidare. Där T gått i samma spår åt två håll kunde jag klart se att han följde framspåret och sen vek av i den vinkeln som gick åt rätt håll. När det gick bakspår över en vinkel på en väg, kollade han först av det felaktiga spåret för att sen vända och ta den rätta vinkeln. Där T gått parallellt  med sitt spår (alltså bak och framspår bredvid varandra) valde han med lätthet framspåret. Otroligt kul att se honom jobba så fint, tur det var snö i skogen. En riktigt duktig spårhund, mammas pöjk.

I Ivers spår var det inga ”fel” gjorda av T, däremot hade skogsgubben varit på flera ställen i skogen och fällt sly, efter att T lagt spåret så där myllrade det av fotspår på sina ställen. Ivers spår blev hans längsta hittills, 1600 meter, och det var himla kul att se att han orkade med den längden mentalt. Svårigheterna löste han fint, han fick jobba rejält på några ställen men lyckades själv ta sig genom dom och komma vidare. Han missade enbart en av sina åtta pinnar och det är jag jättenöjd med, med tanke på det svåra spåret. I och för sig hittade han en käke av en älg också, får man räkna sånt på tävling..hehe?! Iver har en spårstil och spårtempo som verkligen tilltalar mig och igår visade han att han minsann kan spåra riktigt svåra spår. Duktiga Lilleman!

Övrigt har veckan bestått av lydnadsträning med Hanne och Therese, kursande (sista gången), styrketräning, bio och lite annat smått och gott. Idag var vi med på en samträning  i jaktlydnad med för oss okända hundar. Iver skötte sig strålande och var hur duktig som helst. Även Keno fick vara med en sväng och för honom var det ”a piece of cake”. Eftersom jag bara gjorde det jag själv ville med mina hundar blev träningen bra men för att göra en lång historia kort och för att inte hänga ut nån så säger jag så här: de metoder som användes där kändes väldigt förlegade och jag blir så himla ledsen när jag ser hundar (inte mina) bli så låga att svansen knappt viftar och se dom slicka sig runt munnen flera gånger. Om hunden måste se ut så för att kunna träna jakt, då lägger jag hellre av! Fast det är min personliga åsikt… Jag vet att det finns lika många åsikter som hundägare nästan… Kan absolut tänka mig att hänga på den träningen igen, bara jag får träna som jag vill (och det får jag) för själva störningen är kanonbra!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.