Går fint fritt följ in på tävlingsplanen. Stannar på angiven plats. Sneglar lite på tävlingsledaren, ”Tjena, Tjena!” Kikar på domaren på ena sidan, blinkar lite flörtigt till henne. Tittar på högra sidans domare. Oops, matte går, det är visst dags! Hänger på, fast jag känner mig lite häftig, som att jag kan göra vad jag vill liksom, känner mig bäst! Så… jag släpper fokusen lite på matte och bara känner mig så där ljuvligt bäst! Ja, fan vad bra jag är! Jag kan det här med tävling bäst av alla!
Lämnas för inkallning, påminner matte genom ett litet ”pip” att jag faktiskt inte gillar att ligga där själv på gräsmattan. Men hon går ändå. Matte kallar på mig och jag bara forsar fram, jag rasar fram, ingen kan springa så fort som jag! Sen hör jag nåt, så där lite avlägset, ja, matte sa nåt! Äsch, jag springer vidare, det var säkert inget viktigt, jag vet bäst! Nu hör jag nåt igen, vad sa hon? Hon sa säkert ”ligg”, det testar jag! Jag menar, har jag bestämt att momentet ska se ut så, så ska det!
Får signalen för framåtsändande, nu blir det grejer! Jag har nämligen gjort om det momentet lite! Galopperar fint ut till gruppen, slår av, går sakta. Ja, så brukar det ju se ut tänker du, men nu kommer det roliga: när jag gått sakta en stund börjar jag galoppera igen! Smart, va?! Hur många hundar kan det? Först springa, sen gå och sen springa igen?! Utan kommandon! Dä ni!
Gör krypet och båda apporteringarna exemplariskt (ja, vad trodde du?). Skäller bra, men la in ett extra skall under tystnaden, mer effektfullt då tycker jag!
Stegen nästa! Det är ett j**la tjat om att det är så viktigt att gå på ALLA steg. Så jag började bra, jag ville smörja matte lite. För att sen avsluta med att hoppa från näst nedersta steget, missade alltså sista steget. Cooolt!
Balla Allan har talat!
Jag inser att jag varit bortskämd! Keno har klarat tävlingarna galant utan värst mycket tävlingsträning. Men idag märktes det att han mycket väl vet vad som händer på tävling! Spåret är jag nöjd med, bakspår dock och miss av en pinne men jösses vad han slet! Han spårade sååå bra! Själv hade jag fullt sjå att ta mig fram. I upptagsrutan syntes knappt hörnen och det var så högt uppvuxet att jag trodde de skojade när de sa att ”här är rutan”. Vi var 10 till start, 4 bröt. Bara en enda hade fullt på spåret. Vi hade alltså en väldigt god chans till cert idag, trots avdraget på spåret. Men idag var ju Balla Allan med. Han som vet bäst.
Så efter spår och lydnad valde jag att bryta, ingen idé att köra något uppletande, bättre åka hem, vi hade några timmar att köra.
Dags att träna flera moment efter varandra och försöka få till ”tävlingar” där jag får en chans att rätta till vissa saker. Jag kände inte alls igen Keno på fria följet idag, vi brukar ha fina poäng på det, men idag var han inte helt fokuserad, det kändes som han tappade mig lite när vi kom in på planen. Kanske var det bara en sån dag men jag känner ändå att det är hög tid att träna mer tävlingslikt. Slut på min bortskämdhet…
Busiga Keno!
Även hans bror har lagt sig till med den busiga sidan och tycker till exempel numera att det är onödigt roligt att vänta på sin tur, att dummys är vansinnigt roliga att snurra med i munnen osv..
Känns som om Tico skulle bli yngre och yngre istället för tvärtom, men det är härligt med attityd 😉
Vi ska inte bo någonstans alls i helgen utan åker ASTIDIGT på lördagmorgon.
Att det där sista certet alltid ska sitta så långt inne, men ni gör ändå hur bra tävlingar som helst! Och det viktigaste är att ha roligt på vägen 🙂
Keno är ju för himla rolig. En grabb med humor!