Dom godaste russinen ur bullen…

…eller kanske bara sylten i mitten på kakan eller marsipanrosen på tårtan!

När det gäller hundar och träningsmetoder finns nog fler tyckanden och tänkanden än det finns hundar… Alla är salig på sin tro och det tycker jag man ska vara ödmjuk inför. Så länge inte hunden far illa förstås. Det finns så himla många olika sätt att lära in samma beteende/moment på och funkar dom så är det ju toppen.

Något som dock är gemensamt för all träning är att relationen, samspelet eller vad du vill kalla det, mellan hund och förare behöver vara bra. Det är viktigt att hund och förare förstår varandra och kan förhålla sig till varandra. Det är viktigt för en bra relation att ha tydliga spelregler, att känna trygghet och lita på varandra. Det gäller både hund och förare.

I helgen var jag och Vilse på bruksläger i Arvika. Spår halva dagen och brukslydnad andra halvan. Jag gillade deras tänk att inte krångla till saker och ting, att göra det enkelt och vara tydlig för hunden genom att berätta vad vi vill ha men också vad vi inte vill ha. Som med alla kurser håller jag inte med om allt, men hittade goda russin att plocka ur och stoppa in i min egna bakade kaka.

När det gällde spåret hade dom riktigt bra idéer kring utveckling av hundens arbete. Där kan jag knäppa mig själv på näsan lite och erkänna att när min hund befunnit sig i elitklass några år, är jag dålig på att fortsätta utmana utan det blir mer av ett underhåll. Dags att skärpa mig och utmana mera för Iver! Det visade sig att Vilse var riktigt duktig, vi försökte hitta på alla möjliga klurigheter för att utmana honom i spåret, men det var plättlätt sa Vilse. Det blir en utmaning för mig att hitta på riktigt kluriga saker nu, säkert har vår träning på hårda spår med all sorts störning hjälpt till att få honom så säker.

På lydnaden passade jag på att få tips på moment vi inte börjat på än. Så framåtsändande, ställande, tungapport kikade vi på. Även vår påbörjade krypträning och vårt fria följ. Nu ska vi fortsätta vår träning, kul med lite inputs!

 

 

 

 

 

Iver har fyllt år!

Jag har dåligt med tid över till att uppdatera bloggen nu för tiden. Synd, för jag tycker det är roligt. Nu har det nästan gått en månad sedan sist och vår underbara, speciella, knäppa, Goa Iver har hunnit fyllt 7 år! Det firades så klart med tårta!

Vilse och jag går kurs för Bolly då och då och vi hade även förmånen att få vara med på kurs för Guy Bennet, som Vilses uppfödare hade fixat. En jättebra dag, där vi fick träna på markeringar, linjer, fotgående. Vilse var en duktig kille och när jag fick små tips här och där så jag kunde hjälpa honom prestera ännu bättre blev det riktigt bra. Det var skönt att han hade lite samma tänk kring sättet att träna som jag har, jag skulle gärna träna för honom igen! Dessutom får man ju öva på sin engelska . Nu har jag plockat ur dom godaste russinen ur den dagen, nu ska vi träna på!

Till Näs har det nu flyttat in fyra kultingar, söta och rara men lite blyga ännu. Äggen ligger i kläckmaskinen och vi hoppas det ska bli några hönor av dom till slut.

Förra veckan var jag, Magnus och hundarna på semester i Sälen. Vi vandrade på fjället, slappade, solade och mådde gott. Den ledigheten behövdes, nu känner jag mig pigg och utvilad!

Uppflyttad till lägre spår!

DSC_0272

Duktig liten Vilse debuterade på tävling på annandag påsk. Han hann precis falla över ettårslinjen innan vi startade.

Först var det spåret, som han spårade väldigt fint och noggrant och apporterade in alla tre pinnar. Det var väldigt roligt att se hans fina teknik och näsan lyftes aldrig från spåret. Domaren sa ”det var roligt att se en genomtränad hund och det finns inget att klaga på”. Roligt facit på vår träning!

På klubben blev det först budföring. Där fick vi 9 poäng, lite avdrag för att han reste sig hos mottagaren.

Sen platsliggning, som gick finfint, 10 poäng på det.

Till slut var det dags för lydnaden. Vilse genomförde momenten väldigt fint och vi låg på nån enstaka 8, annars 9 och 10.

Vilse vann klassen så nu är han uppflyttad till lägre klass. Jag är så stolt över honom! Duktiga lilla killen!

Nu ska vi mest träna jakt ett tag, så får vi småträna lite på lägremomenten när vi hinner. Han får tidigast starta i slutet på september pga hans unga ålder, så vi får se om det blir då, eller till våren.

Direkt efter tävlingen åkte vi till Hammarö där vi var ett gäng som gjorde kvalificeringspröve. Det måste man ha godkänt för att få starta på jaktprov i Norge. Och det klarade Vilse utan problem, så nu kan vi åka till Norge och starta om vi skulle vilja.

 

En ettåring och lite annat.

25 mars firade vi Vilse som fyllde ett år. Fantastiskt vad fort ett år går, det känns som han precis flyttade in. Fast samtidigt har han ju hunnit lärt sig en hel massa. Häromdagen fick jag höra att han kan väldigt mycket för att bara vara ett år och att han har en fin lydnad. Och jag får hålla med, han är en duktig liten kille.

Vi har spårat en del och Eva har lagt några spår till grabbarna. Nyttigt för oss att gå okända spår och för mig att lita på hundarna. Vi tränar på med lite brukslydnad och både vilse och iver känns fina!

Vilse har börjat kurs för Bolly, vi har träffats två gånger nu i vår. Det konstiga är att vilse beter sig helt annorlunda där än annars. Han kan släppa dummien och börja nosa, liksom tappa fokus. Vilket aldrig händer på andra träningar. Mycket märkligt, men han är ung och hormonerna hoppar väl just nu. Jag räknar med att det kommer att släppa även när vi är på kursen.

Igår ramlade jag och Iver in på reservplats på elitspår i Skövde. Iver gjorde ett kanonfint upptag åt rätt håll, spårade hela spåret och hittade alla pinnar. MEN … Vi hittade inte slutpinnen. Vi letade och letade och till slut gick tiden ut. Vilket antiklimax!!!! Jag är trots allt glad för hans fina jobb, vi hade bara otur. Men man får ju inte fortsätta utan slutpinne så det var bara att åka hem igen…

Det är flera kurser igång nu, det märks att våren är här!

 

Grattis till 11-åringen!

Underbara Keno har fyllt 11 år här i dagarna. Det firade dom fyrbenta med tårta gjord på kalvsylta och grädde. Mums tyckte dom.

Jag, Vilse och Iver och ett gäng härliga tjejer med hundar drog till Sälen i helgen som gick och åkte längdskidor, åt god mat och umgicks. Himla roligt, nu har jag fyllt på massor av energi!

Vi har tränat på med lite spår, lite jakt och lite lydnad. Men mest satsar vi på brukset nu då både Iver och Vilse ska starta i vår. Iver blev bortlottad på första tävlingen som var två dagars. Får se om vi har bättre tur nästa gång.

Två kurser har varit igång, varav en avslutades igår. Och snart drar två nya igång. Kul! Det har också varit en hel del privatträningar, det är väldigt kul att följa hundars och ägares utveckling!

Just det, alla hundar har startat på vårt egna wt också! Vilse var otroligt duktig, och fick 98 poäng. Iver gjorde fina moment, men hade startljud. Han var bara med på skoj. Keno fick göra några rutor och då endast markeringar då han inte går att dirigera pga hörseln. Han tyckte det var ballt, men gjorde ju lite som han ville… Helt ok som pensionär!

Sten.

När vi skaffade Vilse tänkte jag på namn fram och tillbaka och tyckte sen att Vilse passade så bra. Men efter vårt första år tillsammans vet jag nu att jag skulle döpt honom till Sten istället…

Igår var det dags att besöka veterinären igen. Vilse var hängig, ville inte äta och på eftermiddagen spydde han upp en stor sten. Jag hoppades att det skulle vara den enda och att han sen skulle pigga på sig. Men så blev det inte. Han var dålig under natten så det blev en tur till ulvsby kliniken. Där möttes vi av ” men har du ätit sten nu igen, Vilse”. De kom väl ihåg honom sen i sommar då han fick operera ut en sten.

På röntgen kunde vi konstatera två stenar i tunntarmen. De gjorde ett kanonjobb på kliniken, öste på med dropp och när vi pratades vid efter lunch hade stenarna flyttat sig till tjocktarmen och jag fick hopp. Kanske skulle vi slippa ännu en operation. Nästa samtal låg de i slutet av tarmen och när jag hämtade honom var det inte långt kvar för dom att vandra. När jag rastade honom en timme senare kom dom ut, båda två. Aldrig varit så glad över att gräva i bajs…

Fast vi verkligen har koll på honom eftersom vi vet att han gärna äter sten, är det omöjligt att ha koll dygnet runt. Ändå känner jag mig lite som en dålig hundägare, det borde inte få hända igen. Men det gjorde det… Och vem vet, det kanske händer igen… Vi har verkligen vidtagit åtgärder och de sista fyra månaderna har han inte alls haft intresse av sten, för att sen börja igen. Veterinären såg röda halsmandlar vilket kan vara orsaken till att han börjat igen. Vi kan inte vara säkra, men jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att det var anledningen. Vi får se vad som händer efter behandlingen.

Ny inlärning!

I helgen hade jag förmånen att hänga med på kurs för stående fågelhundar! Mattias, som höll kursen, tränar även retrievers fast just denna kurs var riktad just till stående. Han tränade mycket samma som jag, delar isär varje moment, sätter ihop när varje del funkar för sig. Jag tycker han hade mycket bra tankar kring träning! Det var inte direkt några nyheter för min del, förutom uppflog och avance och det var ju det jag var nyfiken på.

Även om jag själv inte har stående är det alltid kul att lära sig sånt jag inte kan, lite ny inlärning är bra även för denna gamla hjärnan . Jag har också haft en hel del stående raser på kurs genom åren och även om jag inte kommer att hålla rena kurser för stående (det har jag alldeles för lite erfarenhet av), känns det bra att ha lite kött på benen vad som krävs av dom.

Det var ett härligt gäng stabejhoun plus en kleiner munsterländer som blev drillade på kursen. Helena och Ulf hade fixat så bra med full service av fika och mat. Jag och Vilse fick även husrum över natten .

Det var kul att se hur uppflog och avance faktiskt går till, jag hade bara ett hum innan. Och så klart var det ännu roligare att se inlärningsgången.

Förutom det, gick han igenom grunderna i apportering. Det var intressant att höra hans tankar kring det. Även där tränar vi ganska lika, spontanapportering i första hand. Han kör även en hel del lydnadsapportering, som på det sätt han visade det, ändå kändes helt ok. Inte att förväxla med tvångsapportering som är nåt annat. För vissa hundar kan nog lydnadsapportering vara tydligare, men det jag känner kan bli ett problem är just att få ägaren att förstå hela gången. Missar de någon del på vägen eller kanske glömmer hur det det skulle vara, eller blir det minsta arg, irriterad kan det bli det motsatta istället. Faran med att gå en helgkurser är ju alltid det att man sen inte får någon uppföljning längs vägen, utan står ensam med inlärningen.

Men själv känner jag att jag ändå i det längsta vill fortsätta med spontanapportering, lägga till omvänt lockande osv. Det känns ändå som den trevligaste metoden för våra hundar och då också det trevligaste för oss att utföra. Intressant ändå att få andra infallsvinklar, man blir aldrig fullärd !

Vilse skötte sig strålande på kursen, han fick bara vara med och stå vid sidan, och där stod han så lugnt och fint hela helgen. Han är så enkel att ha med sig. Rödtottarna stannade hemma med Magnus.

Ny vecka, nya utmaningar! På tisdag är det kurs igen och ikväll en privatträning. Snart är även valpkurser och nästa jaktlydnad fullsatta, kul!

Omvänt lockande, min bästa vän…

…i alla fall en av dom bästa när det gäller hundträning.

Det går ju att göra så otroligt mycket av just omvänt lockande. Många gånger så tänker man kanske inte på vad det faktiskt kan leda till, det där lilla momentet att ”inte ta korven ur handen”, utan man tar det mest som just den övningen och stannar där. Eller så kanske man faktiskt inte vet att det går att utveckla det i det oändliga, eller inte vet hur man gör…

Jag lär ut det på mina kurser och dom som sen går vidarekurser, stöter på sättet att tänka igen.

Det första är alltså att hålla en godis i handen och få hunden att förstå att om den inte tar godisen kommer den att få den. Handen ska vara öppen, bara stängas om hunden försöker ta. Håll så nära nosen på hunden det går. Nu kommer nåt av det viktigaste: Inga ”nej”, hunden ska själv komma på vad vi vill att den ska göra. Vi vill inte att övningen går ut på att vi hela tiden talar om för hunden vad den inte får göra, utan att hunden själv tänker ut vad den själv tjänar på att göra.

När hunden kan det, utmanar jag den genom att hålla nära, nära, ibland i pincettnypet som att jag skulle ge, rör handen snabbt, rör handen bortåt osv.

Vidare börjar jag ”tappa” godisbiten framför eller vid sidan av hunden. Så småningom även bakom. Små ”släpp” från låg höjd i början, till att släppa från högre och högre höjd.

När hunden är säker på detta, börjar jag om, fast denna gång med en boll. En boll ligger bra i handen och är lätt att greppa om hunden försöker ta den. Fast det förutsätter ju att hunden gillar bollar, annars får man hitta på nåt annat.

När alla steg är gjorda med bollen, gör jag samma sak med en dummy.

Hittills har jag gjort allt själv. Nu är det dags att gräva fram en kastare, för min del brukar Magnus få bli den som ställer upp i början. Nu är det istället han som har godis i handen, tappar på backen, håller bollen och dummiesen i handen. I detta stadiet brukar man kunna se att det blir betydligt svårare. Plötsligt ska hunden förhålla sig till en kastare, och dom första gångerna kanske inte hunden har rätta tänket. Men det brukar snabbt komma tillbaka igen.

Det är egentligen härifrån som träningen börjar bli så himla kul! När det bara är att sakta och säkert bygga upp svårigheterna med mer och mer kast. Även här gäller ”om jag sitter kvar när X kastar dummien kommer jag att få hämta den”. Och om hunden inte sitter kvar, är det kastaren som blir glad och får apportera.
Även här gäller förstås inga ”nej”, utan hunden ska tänka själv. Och det gör den! Och fort framåt går det, för hunden vill ju så klart göra det den tjänar på.

Även skott går så klart att lägga på så småningom. Och vatten. Och…. ja, bara fantasin sätter gränserna.

Jag använder även omvänt lockande vid träning att hålla fast, inte tugga (eller få bort tugg), andra stadgeövningar, platsliggning, hoppa ur bilen, få matskålen, hålla rätt position på fotgåendet mm mm.

För några år sedan tränade jag en del med en tjej som tränade som jag. Vi kallade det att vi ”nördtränade” eftersom vi båda tänkte så lika. Hon kom på idéen att använda den inlärda skvallerträningen i jaktträningen. Hennes hund var het när hon såg andra hundar jobba, så då tränade hon att hunden skulle skvallra när andra hundar jobbade. Fungerade fint. Skvallerträning är ett otroligt bra hjälpmedel, jag har lärt in det på både Iver och Keno och Vilse håller på att lära sig, men det är ett annat kapitel…

Nya utmaningar!

I början av januari började jag på mitt nya jobb. Numera jobbar som handledare för ett litet gäng på ett hunddagis. Jag har blivit så otroligt bra mottagen där och det är ett härligt gäng som jobbar där.
Mina deltagare håller på att jobba in sig, det är mycket nytt även för om. Nytt ställe, ny personal (jag), nya personer som jobbar där och så klart alla hundar. Men min magkänsla säger mig att det är här kommer att bli alldeles strålande när vi väl jobbat ihop oss.

Mina egna hundar är inte med på jobbet. Jag har turen att ha Gunilla som tar hand om dom en gång i veckan och Helena som bor nära mitt jobb och mer än gärna hyser in mina tre vildingar ihop med sina egna två då och då.  Så jag tror inte dom har det så illa ändå, mina tre pälsklingar…

På träningsfronten kör vi på. Det har inte blivit så väldigt mycket jakt i januari, men nu börjar vi få till lite mer regelbunden träning. Vi har desto mer petat i appellens moment när det gäller Vilse och han börjar kännas väldigt säker på dom nu. Vi har blivit kommenderade några gånger och det bekommer honom inte. Där emot upplever jag honom lättstörd om något rörligt händer bredvid oss, då tappar han lite fokus. Men som 10 månaders valp är det inte så konstigt, vi får börja träna lite på det också.
Budföring har vi börjat med och det förstod han redan efter några gånger, det är kul att springa…

Jag hoppas att jag och Iver ska komma till start i elitspår i vår. Han känns bra i alla moment egentligen, det är ”bara” det här att hålla rätt nivå på honom och alltid se till att han är trygg i allt han gör. Det är dags för oss att börja träna platsliggning igen, han behöver det inför varje säsong.

När det gäller jakten går Vilse framåt med stormsteg och jag hinner inte riktigt med känner jag… Inte helt lätt att lägga sig på rätt nivå, inte för svårt, inte för lätt. Med Ivers jaktträning i färskt minne där vi fått lägga mycket tid på stress, ljud, våga simma osv vilket har gjort att själva momenten har släpat efter, är det för mig svårt att tänka om… Jag har lagt mycket grunder på Vilse och det är ju aldrig fel, men inser att han redan nu är mogen för ganska svåra uppgifter. Nyttigt för matte…

Keno är verkligen ingen ”riktig” pensionär än, men börjar ändå lägga till sig med lite egna lagar och regler… Till exempel tycker han att vi inte ska sova längre på helgerna än på vardagarna så ibland väcker han Vilse och så fort han vaknar ska dom leka! Och väcker han inte Vilse hoppar han upp i min säng och väcker mig… Men han är söt! Han tränar fortfarande en hel del lydnad, det är ganska härligt att köra nästan hela elitprogrammet utan att ett enda ord yttras! Vi kör bara teckenspråk. Han får också träna lite uppletande och spår då och då. Eller vara med på jaktträningen och hämta lite markeringar.

Själv har jag också fått lite ny luft under vingarna. Jag har varit på en jättebra clinic med Eva Bodfeldt om jaktfotgående och on/off-träning. Vilse fick vara med då och då och det var kul med lite tips om vår fortsatta träning.

Jag och Vilse har också tränat för Lena Löfroth en timme. Det var första gången vi träffades och vilken härlig, inspirerande person! Och jag fick bekräftat att vi minsann har ett jättefint fotgående, inte alls så där halvbra som jag trott… Inte helt lätt att byta ras och individ, känslan på fria följet är helt annorlunda med Vilse än med tollarna.

I mitten av februari börjar kurserna igen, ska bli så roligt att få dra igång igen! Jag har haft ett litet uppehåll, men har å andra sidan haft en del privatträning istället. Jag sitter i Karlstad BK´s utbildningssektor och det har varit en del jobb där som jag kunnat passa på att göra också. Jag ska ha ett träningstillfälle i brukslydnad en kväll på klubben och sen kan det hända att det även blir en brukskurs fram i vår/sommar. Mina egna kurser fylls på snabbt, jaktlydnaden är full, en plats kvar på hårda spår. Valpkurser finns det några platser kvar på, kanske även på tollingkursen.

Detaljer. Och glädje!

Tänk så glad jag kan bli av en enda liten detalj i träningen! Som idag tex, när Vilse gjorde ett litet framsteg i saktagåendet (framförgåendet) genom att kunna starta från min sida! Vad roligt! Vi började träningen från allra första början genom att smyga på ett föremål, sen har vi längt avstånd vart efter det har funkat. Förra veckan började han med att smyga utan att föremålet låg ute och idag kunde han alltså både gå ut från min sida och smyga utan föremål. Nu börjar det ju hända saker! Momentet börjar forma sig och det är ju det här som är så himla kul med att träna hund!

Även krypet tafsar vi lite på då och då. Där gjorde han också framsteg idag när han faktiskt kunde krypa med ett ben i taget och trycka nosen i min hand. Långt ifrån färdigt men ändå en liten, liten bit på väg.

Momenten i appellen börjar så sakta sätta sig och vi har börjat göra små, små, små kedjor av det för att börja lite smått med uthålligheten.

Efter att Jessica kikade på vår spårning och vi pratade detaljer har spårningen gått framåt i raketfart! Han spårar nu 600-800 m långt spår med i stort sett bibehållen teknik, om inte störningarna är för stora (tex utanför Konsum). Han fixar både vinklar och böjar fint och plockar alla föremål. Det känns som vi är en bit på väg!

I jakten märkte jag att Vilse börjat ”javla” lite med dummiesen så vi har där gått tillbaka lite och tränat omvänt lockande och hålla. Det mindes han fint så rätt beteende kom snabbt tillbaka. Detaljer är kul! Och bra!

Igår hade jag en valp på privatträning här och även där pratade vi detaljer förstås. Hur man bäst belönar och med vad, exakt vad ska belönas och hur går man vidare till nästa steg. Och vad är nästa steg? Många bra tankar att tänka till kring.

Eftersom det är lågsäsong när det gäller tävlingar nu, har även Iver fått träna mer delar och detaljer. Tex har vi tränat raka, fina ingångar med apporten då jag tyckt han börjat ”fuska” lite. Vi tränar också på att han ska följa vänster ben i krypet och vara stilla på höger ben. Så lärde jag in det från början men med många tävlingar har vi tappat det lite (matte har slarvat med kriterierna helt enkelt).
Han har fått träna en hel del vinklar i spåret och att bibehålla tekniken. Allt är färskvara!

Keno är den som går om alla spår vi gått. Och han gör det med full energi och glädje! Han är så glad, så glad, så glad…

2016 slutade inte så där jättebra för oss med två avkörningar med bilen, trasig mobil, hund hos veterinären på annandagen plus en del annat. Men nu blickar vi framåt mot 2017 och det ska bli spännande att se vad det innehåller! Vårens kurser är i alla fall utlagda här på sidan, kika gärna in!