Sten.

När vi skaffade Vilse tänkte jag på namn fram och tillbaka och tyckte sen att Vilse passade så bra. Men efter vårt första år tillsammans vet jag nu att jag skulle döpt honom till Sten istället…

Igår var det dags att besöka veterinären igen. Vilse var hängig, ville inte äta och på eftermiddagen spydde han upp en stor sten. Jag hoppades att det skulle vara den enda och att han sen skulle pigga på sig. Men så blev det inte. Han var dålig under natten så det blev en tur till ulvsby kliniken. Där möttes vi av ” men har du ätit sten nu igen, Vilse”. De kom väl ihåg honom sen i sommar då han fick operera ut en sten.

På röntgen kunde vi konstatera två stenar i tunntarmen. De gjorde ett kanonjobb på kliniken, öste på med dropp och när vi pratades vid efter lunch hade stenarna flyttat sig till tjocktarmen och jag fick hopp. Kanske skulle vi slippa ännu en operation. Nästa samtal låg de i slutet av tarmen och när jag hämtade honom var det inte långt kvar för dom att vandra. När jag rastade honom en timme senare kom dom ut, båda två. Aldrig varit så glad över att gräva i bajs…

Fast vi verkligen har koll på honom eftersom vi vet att han gärna äter sten, är det omöjligt att ha koll dygnet runt. Ändå känner jag mig lite som en dålig hundägare, det borde inte få hända igen. Men det gjorde det… Och vem vet, det kanske händer igen… Vi har verkligen vidtagit åtgärder och de sista fyra månaderna har han inte alls haft intresse av sten, för att sen börja igen. Veterinären såg röda halsmandlar vilket kan vara orsaken till att han börjat igen. Vi kan inte vara säkra, men jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att det var anledningen. Vi får se vad som händer efter behandlingen.

Ny inlärning!

I helgen hade jag förmånen att hänga med på kurs för stående fågelhundar! Mattias, som höll kursen, tränar även retrievers fast just denna kurs var riktad just till stående. Han tränade mycket samma som jag, delar isär varje moment, sätter ihop när varje del funkar för sig. Jag tycker han hade mycket bra tankar kring träning! Det var inte direkt några nyheter för min del, förutom uppflog och avance och det var ju det jag var nyfiken på.

Även om jag själv inte har stående är det alltid kul att lära sig sånt jag inte kan, lite ny inlärning är bra även för denna gamla hjärnan . Jag har också haft en hel del stående raser på kurs genom åren och även om jag inte kommer att hålla rena kurser för stående (det har jag alldeles för lite erfarenhet av), känns det bra att ha lite kött på benen vad som krävs av dom.

Det var ett härligt gäng stabejhoun plus en kleiner munsterländer som blev drillade på kursen. Helena och Ulf hade fixat så bra med full service av fika och mat. Jag och Vilse fick även husrum över natten .

Det var kul att se hur uppflog och avance faktiskt går till, jag hade bara ett hum innan. Och så klart var det ännu roligare att se inlärningsgången.

Förutom det, gick han igenom grunderna i apportering. Det var intressant att höra hans tankar kring det. Även där tränar vi ganska lika, spontanapportering i första hand. Han kör även en hel del lydnadsapportering, som på det sätt han visade det, ändå kändes helt ok. Inte att förväxla med tvångsapportering som är nåt annat. För vissa hundar kan nog lydnadsapportering vara tydligare, men det jag känner kan bli ett problem är just att få ägaren att förstå hela gången. Missar de någon del på vägen eller kanske glömmer hur det det skulle vara, eller blir det minsta arg, irriterad kan det bli det motsatta istället. Faran med att gå en helgkurser är ju alltid det att man sen inte får någon uppföljning längs vägen, utan står ensam med inlärningen.

Men själv känner jag att jag ändå i det längsta vill fortsätta med spontanapportering, lägga till omvänt lockande osv. Det känns ändå som den trevligaste metoden för våra hundar och då också det trevligaste för oss att utföra. Intressant ändå att få andra infallsvinklar, man blir aldrig fullärd !

Vilse skötte sig strålande på kursen, han fick bara vara med och stå vid sidan, och där stod han så lugnt och fint hela helgen. Han är så enkel att ha med sig. Rödtottarna stannade hemma med Magnus.

Ny vecka, nya utmaningar! På tisdag är det kurs igen och ikväll en privatträning. Snart är även valpkurser och nästa jaktlydnad fullsatta, kul!

Omvänt lockande, min bästa vän…

…i alla fall en av dom bästa när det gäller hundträning.

Det går ju att göra så otroligt mycket av just omvänt lockande. Många gånger så tänker man kanske inte på vad det faktiskt kan leda till, det där lilla momentet att ”inte ta korven ur handen”, utan man tar det mest som just den övningen och stannar där. Eller så kanske man faktiskt inte vet att det går att utveckla det i det oändliga, eller inte vet hur man gör…

Jag lär ut det på mina kurser och dom som sen går vidarekurser, stöter på sättet att tänka igen.

Det första är alltså att hålla en godis i handen och få hunden att förstå att om den inte tar godisen kommer den att få den. Handen ska vara öppen, bara stängas om hunden försöker ta. Håll så nära nosen på hunden det går. Nu kommer nåt av det viktigaste: Inga ”nej”, hunden ska själv komma på vad vi vill att den ska göra. Vi vill inte att övningen går ut på att vi hela tiden talar om för hunden vad den inte får göra, utan att hunden själv tänker ut vad den själv tjänar på att göra.

När hunden kan det, utmanar jag den genom att hålla nära, nära, ibland i pincettnypet som att jag skulle ge, rör handen snabbt, rör handen bortåt osv.

Vidare börjar jag ”tappa” godisbiten framför eller vid sidan av hunden. Så småningom även bakom. Små ”släpp” från låg höjd i början, till att släppa från högre och högre höjd.

När hunden är säker på detta, börjar jag om, fast denna gång med en boll. En boll ligger bra i handen och är lätt att greppa om hunden försöker ta den. Fast det förutsätter ju att hunden gillar bollar, annars får man hitta på nåt annat.

När alla steg är gjorda med bollen, gör jag samma sak med en dummy.

Hittills har jag gjort allt själv. Nu är det dags att gräva fram en kastare, för min del brukar Magnus få bli den som ställer upp i början. Nu är det istället han som har godis i handen, tappar på backen, håller bollen och dummiesen i handen. I detta stadiet brukar man kunna se att det blir betydligt svårare. Plötsligt ska hunden förhålla sig till en kastare, och dom första gångerna kanske inte hunden har rätta tänket. Men det brukar snabbt komma tillbaka igen.

Det är egentligen härifrån som träningen börjar bli så himla kul! När det bara är att sakta och säkert bygga upp svårigheterna med mer och mer kast. Även här gäller ”om jag sitter kvar när X kastar dummien kommer jag att få hämta den”. Och om hunden inte sitter kvar, är det kastaren som blir glad och får apportera.
Även här gäller förstås inga ”nej”, utan hunden ska tänka själv. Och det gör den! Och fort framåt går det, för hunden vill ju så klart göra det den tjänar på.

Även skott går så klart att lägga på så småningom. Och vatten. Och…. ja, bara fantasin sätter gränserna.

Jag använder även omvänt lockande vid träning att hålla fast, inte tugga (eller få bort tugg), andra stadgeövningar, platsliggning, hoppa ur bilen, få matskålen, hålla rätt position på fotgåendet mm mm.

För några år sedan tränade jag en del med en tjej som tränade som jag. Vi kallade det att vi ”nördtränade” eftersom vi båda tänkte så lika. Hon kom på idéen att använda den inlärda skvallerträningen i jaktträningen. Hennes hund var het när hon såg andra hundar jobba, så då tränade hon att hunden skulle skvallra när andra hundar jobbade. Fungerade fint. Skvallerträning är ett otroligt bra hjälpmedel, jag har lärt in det på både Iver och Keno och Vilse håller på att lära sig, men det är ett annat kapitel…

Nya utmaningar!

I början av januari började jag på mitt nya jobb. Numera jobbar som handledare för ett litet gäng på ett hunddagis. Jag har blivit så otroligt bra mottagen där och det är ett härligt gäng som jobbar där.
Mina deltagare håller på att jobba in sig, det är mycket nytt även för om. Nytt ställe, ny personal (jag), nya personer som jobbar där och så klart alla hundar. Men min magkänsla säger mig att det är här kommer att bli alldeles strålande när vi väl jobbat ihop oss.

Mina egna hundar är inte med på jobbet. Jag har turen att ha Gunilla som tar hand om dom en gång i veckan och Helena som bor nära mitt jobb och mer än gärna hyser in mina tre vildingar ihop med sina egna två då och då.  Så jag tror inte dom har det så illa ändå, mina tre pälsklingar…

På träningsfronten kör vi på. Det har inte blivit så väldigt mycket jakt i januari, men nu börjar vi få till lite mer regelbunden träning. Vi har desto mer petat i appellens moment när det gäller Vilse och han börjar kännas väldigt säker på dom nu. Vi har blivit kommenderade några gånger och det bekommer honom inte. Där emot upplever jag honom lättstörd om något rörligt händer bredvid oss, då tappar han lite fokus. Men som 10 månaders valp är det inte så konstigt, vi får börja träna lite på det också.
Budföring har vi börjat med och det förstod han redan efter några gånger, det är kul att springa…

Jag hoppas att jag och Iver ska komma till start i elitspår i vår. Han känns bra i alla moment egentligen, det är ”bara” det här att hålla rätt nivå på honom och alltid se till att han är trygg i allt han gör. Det är dags för oss att börja träna platsliggning igen, han behöver det inför varje säsong.

När det gäller jakten går Vilse framåt med stormsteg och jag hinner inte riktigt med känner jag… Inte helt lätt att lägga sig på rätt nivå, inte för svårt, inte för lätt. Med Ivers jaktträning i färskt minne där vi fått lägga mycket tid på stress, ljud, våga simma osv vilket har gjort att själva momenten har släpat efter, är det för mig svårt att tänka om… Jag har lagt mycket grunder på Vilse och det är ju aldrig fel, men inser att han redan nu är mogen för ganska svåra uppgifter. Nyttigt för matte…

Keno är verkligen ingen ”riktig” pensionär än, men börjar ändå lägga till sig med lite egna lagar och regler… Till exempel tycker han att vi inte ska sova längre på helgerna än på vardagarna så ibland väcker han Vilse och så fort han vaknar ska dom leka! Och väcker han inte Vilse hoppar han upp i min säng och väcker mig… Men han är söt! Han tränar fortfarande en hel del lydnad, det är ganska härligt att köra nästan hela elitprogrammet utan att ett enda ord yttras! Vi kör bara teckenspråk. Han får också träna lite uppletande och spår då och då. Eller vara med på jaktträningen och hämta lite markeringar.

Själv har jag också fått lite ny luft under vingarna. Jag har varit på en jättebra clinic med Eva Bodfeldt om jaktfotgående och on/off-träning. Vilse fick vara med då och då och det var kul med lite tips om vår fortsatta träning.

Jag och Vilse har också tränat för Lena Löfroth en timme. Det var första gången vi träffades och vilken härlig, inspirerande person! Och jag fick bekräftat att vi minsann har ett jättefint fotgående, inte alls så där halvbra som jag trott… Inte helt lätt att byta ras och individ, känslan på fria följet är helt annorlunda med Vilse än med tollarna.

I mitten av februari börjar kurserna igen, ska bli så roligt att få dra igång igen! Jag har haft ett litet uppehåll, men har å andra sidan haft en del privatträning istället. Jag sitter i Karlstad BK´s utbildningssektor och det har varit en del jobb där som jag kunnat passa på att göra också. Jag ska ha ett träningstillfälle i brukslydnad en kväll på klubben och sen kan det hända att det även blir en brukskurs fram i vår/sommar. Mina egna kurser fylls på snabbt, jaktlydnaden är full, en plats kvar på hårda spår. Valpkurser finns det några platser kvar på, kanske även på tollingkursen.

Detaljer. Och glädje!

Tänk så glad jag kan bli av en enda liten detalj i träningen! Som idag tex, när Vilse gjorde ett litet framsteg i saktagåendet (framförgåendet) genom att kunna starta från min sida! Vad roligt! Vi började träningen från allra första början genom att smyga på ett föremål, sen har vi längt avstånd vart efter det har funkat. Förra veckan började han med att smyga utan att föremålet låg ute och idag kunde han alltså både gå ut från min sida och smyga utan föremål. Nu börjar det ju hända saker! Momentet börjar forma sig och det är ju det här som är så himla kul med att träna hund!

Även krypet tafsar vi lite på då och då. Där gjorde han också framsteg idag när han faktiskt kunde krypa med ett ben i taget och trycka nosen i min hand. Långt ifrån färdigt men ändå en liten, liten bit på väg.

Momenten i appellen börjar så sakta sätta sig och vi har börjat göra små, små, små kedjor av det för att börja lite smått med uthålligheten.

Efter att Jessica kikade på vår spårning och vi pratade detaljer har spårningen gått framåt i raketfart! Han spårar nu 600-800 m långt spår med i stort sett bibehållen teknik, om inte störningarna är för stora (tex utanför Konsum). Han fixar både vinklar och böjar fint och plockar alla föremål. Det känns som vi är en bit på väg!

I jakten märkte jag att Vilse börjat ”javla” lite med dummiesen så vi har där gått tillbaka lite och tränat omvänt lockande och hålla. Det mindes han fint så rätt beteende kom snabbt tillbaka. Detaljer är kul! Och bra!

Igår hade jag en valp på privatträning här och även där pratade vi detaljer förstås. Hur man bäst belönar och med vad, exakt vad ska belönas och hur går man vidare till nästa steg. Och vad är nästa steg? Många bra tankar att tänka till kring.

Eftersom det är lågsäsong när det gäller tävlingar nu, har även Iver fått träna mer delar och detaljer. Tex har vi tränat raka, fina ingångar med apporten då jag tyckt han börjat ”fuska” lite. Vi tränar också på att han ska följa vänster ben i krypet och vara stilla på höger ben. Så lärde jag in det från början men med många tävlingar har vi tappat det lite (matte har slarvat med kriterierna helt enkelt).
Han har fått träna en hel del vinklar i spåret och att bibehålla tekniken. Allt är färskvara!

Keno är den som går om alla spår vi gått. Och han gör det med full energi och glädje! Han är så glad, så glad, så glad…

2016 slutade inte så där jättebra för oss med två avkörningar med bilen, trasig mobil, hund hos veterinären på annandagen plus en del annat. Men nu blickar vi framåt mot 2017 och det ska bli spännande att se vad det innehåller! Vårens kurser är i alla fall utlagda här på sidan, kika gärna in!

Ljud. Och lite annat.

Förra veckan när jag och Emmelie tränade brukslydnad kom vi att prata om det här med belöningar och hur vi bäst kan använda det. Jag har ju valt att använda godis (helst tub) för att förstärka ”att vara tyst i starterna” med Iver och det fungerar väldigt bra. Ett ständigt pågående arbete förstås, han är den individ han är och han kommer aldrig att ändra på det. Min tanke är att få in det dels i muskelminnet, dels som en vana, att när han ska springa ut från mig, tex vid hopp, apportering, framåtsändande ska han först äta och sen springa ut. Detta har gjort att fast han ser något kastas (apporten) och trots hans höga jaktlust ändå någonstans vet att ”först ska jag äta, sen springa”. Det har verkligen gett resultat och för honom tror jag att det här är lösningen.

Sen vet jag att vi kommer att få träna detta då och då i perioder hela hans tävlingskarriär, men det känns himla skönt att ha ett redskap att ta till, då han börjar gå upp i stress igen och ljuden kommer.
Det finns inga universallösningar när det kommer till ljud (och mycket annat också för den delen), utan man får kika och tänka, fundera, prova, ändra på varje hundindivid. Det är ju också det som gör hundträning så fantastiskt roligt och utmanande!

Det här träningspasset provade vi att även ge E´s hund godis i starterna i fotgåendet då det är där det oftast kommer ljud, och det blev väldigt bra respons!

När jag kom hem den kvällen läste jag Fredrik Steens inlägg om just det vi pratat om den kvällen, att godis både kan förstärka och försvaga ett beteende. Vi är fler som är inne på samma linje…

Keno är dock lika tyst som vanligt, förutom när vi kommer hem från jobbet, Skälla av glädje, det bara måste han göra…
Han fick träna nose work hos Helena en kväll och han är himla duktig! Det var 1,5 år sen vi provade på det en helg, men det funkade fint direkt när vi körde med eukalyptusdoft. Det bästa av allt är att han är så himla nöjd efteråt!

Det är bra med lite påfyllning ibland så jag och Vilse tog en heldagskurs i fotgående. Inga direkta nya saker för min del, men om inte annat blev jag påmind om några grunder som jag inte tränat på ett tag.

Igår träffade jag och Vilse Jessica Å för att hon skulle kika på hans spårning. Känns bra med en check, särskilt eftersom det är dags att utveckla det framåt nu, något som var bra för mig att få ett kvitto på. Så nu ska det läggas spår här i vinter!

 

 

Valpträff mm

I förrgår hade jag sista kurstillfället. Nu är det lite kursvila, och sen drar det nog igång i februari igen, med fortsättning på sista valpkursen som var nu.

I januari börjar jag på nytt jobb, det ska bli väldigt spännande, kul, lite pirrigt och även en stor sorg att mista mina underbara kollegor och kunder! Jag ska ha hand om en liten grupp inom Funktionsstöd som ska jobba på ett hunddagis. Det känns verkligen som att jobbet passar mig som handen i handsken så jag hoppas att jag ska trivas. Tyvärr kan jag inte heller här ha mina hundar med mig, men vi får väl se hur framtiden utvecklar sig.

Den här årstiden blir det mer träning av delar i lydnaden och lite hårda spår. På helgerna försöker jag hinna med mer spår i skogen och jaktträning.
Jag och Vilse har varit en gång till hos Lillemor och den här gången hade vi kommit betydligt längre, även om det är mycket kvar. Många delar i appellens moment börjar falla på plats. Jag har ett mål med appellstart nästa år, vi får se om vi är färdiga då eller om jag flyttar fram det.

När det gäller hårda spår känns det som att Vilse har tappat det lite. När vi började med det spårade han så himla bra, men nu har han haft en svacka. När vi tränade sist tyckte jag ändå att det gick bättre igen, så det börjar förhoppningsvis gå åt rätt håll igen. Det går lite upp och ner under inlärning, det är ju hela charmen liksom… Vi ska träffa Jessica på SWDI snart så då hoppas jag på lite tips.

Iver har hittat tillbaka till sitt lugn i lydnaden, skönt att det gick så pass fort ändå. Nu ska vi försöka hålla oss kvar där.
Spårningen går bra som vanligt.
Jag har koncentrerat mig på uppletandet nu eftersom det strulade på dom sista tävlingarna. Tycker att det går mycket bättre nu, men helt i hamn är vi inte än…

Keno har varit på Hammarö och hälsat på sin lille son Kenzo. Keno var överlycklig att få leka med en valp igen! Och Kenzo har hamnat i ett sånt bra hem, det där kommer att bli jättebra.

Och Vilse och jag har varit på valpträff på kenneln och blivit drillade i jaktens konst. Vilse var hur duktig som helst, satte inte en tass fel. Sen var det ju hans matte också, som däremot fick några detaljer att tänka på…

Jag har satsat på några småsaker i jakten med Vilse nu. Bland annat att han ska kunna ställa sig upp vid min sida genom att jag tar ett steg fram och har ett kommando för det. Detta för att jag vill att han står vid arbete och sitter när det är vänta. Det tog några gånger för honom att förstå, eftersom han är väldigt tränad på snabba halter i lydnaden. Och då ska man sitta… Jag vill också att han bibehåller rätt position vid mitt vänstra ben, även om han reser sig. Det räckte med två-tre tillfällen så har han nu förstått ganska bra hur det ska gå till.

Vi har också tränat på själva tecknet på linjetaget, då jag tycker han inte förstått det helt. Efter prat på valpträffen om vilken position föraren ska ha på linjetaget var jag först tvungen att befästa tecknet bättre tyckte jag. Nu har vi tränat även att han ska ställa sig på ordet vid linjetaget och det har fungerat bra. Och det känns som att även tecknet blivit bättre befäst. Nu är det bara matte som ska veta var fötterna ska stå också…

Förutom avslut på kurser och egen hundträning har vi tyvärr hunnit att köra av vägen också. Först jag och sen Magnus. Med Volvon båda två. Första gången var det ”bara” plåt/plastskador och däck men andra gången blev det värre så nu går den inte att köra med. Det känns tungt nu med dubbla självrisker, 12 nya däck och snart jul… Plus allt strul med bilar när man bor på landet och är beroende av dom. Som tur är ingår hyrbil i försäkringen, fast en del får vi ju stå för även där.

Höstbilder.

dsc_2340

Jag missade dom fina, gula höstlöven i år, men det blev ganska bra bilder ändå. Även om keno HATAR att fota, urtråkigt enligt honom! Han lyckades kisa, slicka sig om munnen, titta bort, gräva ett hål och fick bös på näsan….

Iver är som vanligt en fröjd att fota, även om jag inte riktigt fick till nån riktigt bra bild.

Vilse är ju ruggigt bra på stadga, så att fota gick finemang…

Vilse har varit iväg på FARTtest, väldigt spännande att se! Tror jag har fått en liten juvel! Nu gäller det för mig att sköta mina kort rätt…

Vilse tränar på med lite jakt, lite spår och lite lydnad. Inte så mycket, men lite av allt. Just nu fokuserar vi på linjetag och stoppsignal i olika former. Känns bra att dela upp och inte köra för mycket på en gång.

Iver spårar när vi hinner och när det gäller lydnaden har jag brutit ner i delar igen för att hitta tillbaka till det lugn han hade i våras. Jag hoppas vi ska kunna hitta tillbaka…

Keno förgyller vårt liv med sitt glada humör och ständigt viftande svans! Han tränar lite småsaker för att hålla hjärnan igång.

dsc_2329  dsc_2343 dsc_2347

Vem drog ur proppen?

En tisdagskväll ringer min mobil. Okänt nummer. Jag bestämmer mig för att svara. En smått förtvivlad kvinna berättar om sin sju månader gamla valp, som är mer vild än tam. ”Han har hela tiden varit så himla snäll och lugn, en riktig soffhund, och en dag så vaknade jag upp till ett inferno! Ingenting fungerade helt plötsligt!”

Vi pratade vidare och hon berättade flera saker hennes lilla goding hade ställt till med. När jag lyssnat ett tag började jag fråga hur hon hanterat de olika händelserna:

Hon: När jag säger nej till hunden när den tagit nåt den inte får och tar saken ifrån honom, äter han istället på mattorna.
Jag: Vad gör du då?
Hon: Gör? Nja, jag har ingen riktig plan där…

Hon: Ibland biter han i mina armar när han vill ha igång mig. Men han biter så hårt!
Jag: Hur löser du det?
Hon: Jag leker med honom så att han blir nöjd och trött, han ger sig till slut.

Vi pratade fram och tillbaka om fler händelser och lösningar när hon även berättade att hunden verkade vara lite osäker av sig.
”Han kan bli rädd för olika saker ute, som tex en grävmaskin, så rädd att han inte vill gå förbi. Och fast jag säger till honom att det där är inte farligt, är han ändå rädd… Han borde ju förstå då”.

Vem drog ur proppen? Vad hände med den snälla, goa, söta valpen?

Det finns så himla många raser att välja på, och ibland blir det väl inte helt rätt matchning kanske, mellan ras och ägare. Eller mellan individ och ägare. Det tror jag dom flesta kan skriva under på. Dom flesta kämpar och sliter med sina hundar, för att det ska bli så bra som möjligt. Och ibland blir det bra, ibland inte. En del får ordning på tillvaron, några fortsätter leva med allt krångel och några väljer att placera om hunden.

I det här fallet är det ganska mycket hund för en person som inte har någon erfarenhet. Hunden drar i kopplet, hoppar upp på matbordet och snor mat samtidigt som dom äter, biter i armarna när han inte får uppmärksamhet, kör järnet inomhus ibland så mattor och möbler flyger. Många saker är inte så konstiga att en valp gör. Det som är svårt här är att få ägaren att förstå helheten. Att inte titta på varje enskild händelse, utan på hela deras relation. Drar hunden fördel av något den gör, dvs vinner på att göra ett visst beteende är det så klart stor risk att den gör om det igen. Något man så klart även kan utnyttja vid träning.

Vi har träffats några gånger nu och hon har fått med sig några lösningar kring hur hon kan agera i olika situationer, men främst redskap för att stärka deras relation. Jag hoppas att det ska gå bra för dom, det är verkligen en trevlig vovve och hon älskar verkligen sin hund.

Jag ser fram emot nästa träff som ska ske hemma, i hundens miljö.

Jag vill så klart inte hänga ut någon, så jag har ändrat lite. Men tanken är inte att skratta åt någon eller tycka att ”hur svårt kan det vara”.

Men tanken föds att det kanske skulle finnas fler kurser inför hundköpet. Där det finns möjlighet att lära sig mer kring hur hundar faktiskt fungerar och hur vi bäst bygger upp en bra relation med våra bästa vänner. INNAN köpet faktiskt blir av… Känns ibland som att många verkligen tror att hundar förstår våra ord, fast vi inte lärt in dom, att dom bara ska förstå vad nej, sitt, hit, dra inte i kopplet, gå och lägg dig, hoppa inte, betyder.

Alla relationer måste vi jobba på, även den med våra hundar!

Lågsäsong.

Lågsäsong innebär ju egentligen högsäsong för träning. Och vi tränar allt på en del, även om det mesta sker på egen hand.

Vilse och jag har hängt med på några jaktträningar där vi mest håller oss lite vid sidan av, gör någon liten träning för oss själva, och sen brukar vi vara med och kasta åt de andra eller bara stå bredvid när andra tränar. Nyttig och lagom träning!

Jag tycker fortfarande att det är svårt att få till fotgåendet med Vilse. Tävlingsfoten vill säga, jaktfoten bara ”har han” känns det som. Vi ska till Heidi snart, tillsammans med Madde och Siw, får se om hon har några idéer…
Han är ju bara barnet än så länge, men jag är ovan att ha den typen av hund, jag är mer van att ha en kontaktsökande, alert  hund, så det är en liten utmaning för mig men samtidigt kul! Annars nosar vi på de flesta momenten i appellen och det känns som vi går framåt.

Iver spårar en hel del, både hårt och mjukt, och han är fantastiskt duktig på spår, nu får jag nog lägga ett sånt där kul, väldigt utmanande spår snart igen!

Nu är jaktkurserna avslutade, en hårdaspårkurs har startat och på söndag startar en ny valpkurs med inriktning jakt. Egentligen skulle jag haft lite kursledigt nu, men det har varit ett hårt tryck på kurser och det är himla kul, så jag skjuter lite på den ledigheten…